kottefamiljen[a]gmail.com (Copyright Kottemamman 2011)

Kära Siw,
jag är ledsen att behöva meddela dig att du nu får försöka klara ditt skrivande på egen hand. Som du (och ni andra) märker har jag gjort nästan samtliga texter från 2007-2011 osynliga. Tyvärr tror jag att det finns många familjer i adoptionstagen som hade tyckt att det varit spännande att följa en annan familj genom hela adoptionsprocessen, men eftersom mina texter började dyka upp hos dig så var det inte möjligt att låta dem ligga kvar öppet. Som småbarnsförälder var det verkligen toppen att oplanerat och akut behöva lägga ett antal timmar på att rädda undan mina texter, men det kommer du säkert att upptäcka själv om du blir förälder…att man inte har så mycket tid mer än till sin familj. Kottepappan är dock lika mån som jag om att skydda texterna, så vi fick stuva om lite i tidsschemat hemma.

Vi i Kottefamiljen är glada att så många följt oss så länge, även om avslutet blev något oväntat och abrupt. Smickrande är väl att någon tycker att texterna är så bra att man låtsas att det är ens egna. 

Vänliga hälsningar

Kottemamman

P.S Det finns en ny Kottefamilj-blogg någonstans på nätet. För er som vill följa med oss i fortsättningen så går det bra att maila på kottefamiljen@gmail.com så kommer en ny adress i retur.
Förslagsvis presenterar du dig i mailet om vi inte redan känner varandra någorlunda, och jag ber också om en länk till din blogg om du har någon. Ledsen Siw, men just du behöver inte lägga ner någon energi på att maila i det här ärendet.

Ett litet exempel:

Ur "nya" Kottefamilj-bloggen (som alltså INTE skrivs av mig):

Vad som slår mig gång på gång är att folk inte ens är lite försiktiga när de frågar utan slänger ur sig rätt närgångna frågor. Hur kan folk vara så säkra på att vi inte haft missfall nyligen? Eller väntar på en skrapning? Eller genomgår hormonbehandlingar för att om möjligt hjälpa naturen på traven? 

Anledningen till att vi adopterar känner jag är vår ensak, det är inget som jag för tillfället orkar att diskutera och berätta för var och en. Det är en sak att jag berättar lite för någon som frågar som jag vet frågar för att de är intresserade och som jag vet att de tänker efter innan de frågar oss ..

Och så min text från 2007…..

Vad som slår oss gång på gång är att folk inte ens är lite försiktiga när de frågar utan slänger ur sig rätt närgångna frågor. Hur kan folk vara så säkra på att vi inte haft missfall nyligen? Eller väntar på en skrapning? Eller genomgår hormonbehandlingar för att om möjligt hjälpa naturen på traven? Man häpnar alldeles!

Anledningen till att vi väljer adoption är vår privatsak, det är inget som vi kommer att diskutera med alla-och-envar. Några få, mycket nära vänner vet hela historien, men i övrigt kommer vi att hålla det privat. Det finns ingen anledning att redogöra för de skäl som gör att vi kommer att gå adoptionsvägen. Det ska bli intressant att se hur mycket vänner och bekanta kommer att fråga när vi väl berättar att vi ska adoptera.

 Tja, vad säger ni, trogna läsare….känns inte formuleringarna lustigt välbekanta på något vis? Plagiat brukar det kallas….http://sv.wikipedia.org/wiki/Plagiat

Till min stora förvåning upptäcker jag att det finns ännu en kottefamilj på nätet. Också i adoptionstagen. Grattis till det, det är ett fantastiskt sätt att få barn. Vad jag däremot INTE uppskattar är att delar av mina texter och mina formuleringar blivit kapade och helt plötsligt skrivs som någon annans ord. Och var det inte lite onödigt att dessutom döpa sig till kottefamiljen?

Mindre snyggt, kära bloggskribent! Får jag föreslå ett namnbyte på er blogg och att du slutar sno mina texter?

För fyra år sedan hade vi precis bestämt oss för att satsa på adoption. Fått vårt könummer och en ansökningsmapp från Adoptionscentrum. Då kändes vägen fram till en familj oändligt lång. 

Nu är vi där. Två kottar senare. En familj. Och all väntetid föll bara i glömska (kan möjligen bero på att vi sover mindre nuförtiden och behöver lägga tankekraft på det som verkligen är viktigt). 

Om vi tänker på att vi blev en familj genom adoption? Nej, ganska sällan faktiskt. Vi tycker att vi är en helt vanlig barnfamilj. Senast idag fick jag frågan från en mamma på badhuset om Kottens pappa var mörk eller om han var adopterad. Jag svarade att han är adopterad och den andra mamman sa att hon inte hade varit helt säker för han var lik mig. Då stack hennes dotter fram huvudet runt hörnet och tittade på Kotten. Lilla dottern var lika snedögd hon och född i Kina. Ett gemensamt mamma-leende och ett band mellan två fullkomliga främlingar. Du har också varit där. Blivit utredd. Väntat. Väntat. Samlat papper. Väntat. Väntat. Fått det magiska telefonsamtalet. Fått världen vänd upp och ner. Fått kort på en liten telning (eller två) från andra sidan jordklotet. Du har också varit där. Vi vet hur det var. Hur det är. 

Nu är det kanske dags att samla ihop erfarenheterna och börja skriva den där boken om adoptioner som jag saknade när vi var där. Det kommer att ta tid, kraft….men det kan vara värt det. Så bloggen här kommer kanske att ligga lite i träda ett tag. Lite uppdateringar blir det, lite då och då. Men det är ju faktiskt inte så mycket adoption i familjen längre. Bara en liten familj med två småkottar!