Borta!
För Bertils del var det bara roligt att mamma kom hem igen. Han firar av filmstjärneleenden och är en glad, solig kille när han ser mamma. För Stures del var det hela mycket, mycket mer traumatiskt. Han visste inte riktigt vad han skulle tro, var mamma hemma igen och skulle hon försvinna sådär spårlöst ännu en gång? Följden blev att han blev hysteriskt rädd för att somna och grät floder så fort han blev trött och borde sova. Arg var han också, och rädd. Samtidigt. Vi kände igen hysterin från de första dagarna hemma när han också blev hysteriskt ledsen-arg-rädd så fort det var dags för sovande. Sture har förmodligen inte något aktivt minne av de separationer han varit med om, men att det har satt sina spår, det är rätt uppenbart. Han är ju en lite mer skeptisk kille rent allmänt och tar mer tid på sig vid förändringar. Att mamma var borta flera dagar i sträck var inget bra (trots att de var och hälsade på uppe på sjukhuset när det stod klart att det inte var baconfeber). Igår kväll så försökte vi inte ens få honom att sova i sin egen säng, han somnade efter 2,5 timmes gråt i famnen på sin mamma, vaknade vid 2 och var ledsen igen och somnade om efter en dryg timmes vyssjande.
Det är inte lätt att vara liten och vara av med sin mamma. Inte lätt alls. Särskilt inte när man varit igenom separationer innan. Gode gud, han trodde väl aldrig att jag skulle dyka upp igen! Lilla gubben…
