(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

För Bertils del var det bara roligt att mamma kom hem igen. Han firar av filmstjärneleenden och är en glad, solig kille när han ser mamma. För Stures del var det hela mycket, mycket mer traumatiskt. Han visste inte riktigt vad han skulle tro, var mamma hemma igen och skulle hon försvinna sådär spårlöst ännu en gång? Följden blev att han blev hysteriskt rädd för att somna och grät floder så fort han blev trött och borde sova. Arg var han också, och rädd. Samtidigt. Vi kände igen hysterin från de första dagarna hemma när han också blev hysteriskt ledsen-arg-rädd så fort det var dags för sovande. Sture har förmodligen inte något aktivt minne av de separationer han varit med om, men att det har satt sina spår, det är rätt uppenbart. Han är ju en lite mer skeptisk kille rent allmänt och tar mer tid på sig vid förändringar. Att mamma var borta flera dagar i sträck var inget bra (trots att de var och hälsade på uppe på sjukhuset när det stod klart att det inte var baconfeber). Igår kväll så försökte vi inte ens få honom att sova i sin egen säng, han somnade efter 2,5 timmes gråt i famnen på sin mamma, vaknade vid 2 och var ledsen igen och somnade om efter en dryg timmes vyssjande.

Det är inte lätt att vara liten och vara av med sin mamma. Inte lätt alls. Särskilt inte när man varit igenom separationer innan. Gode gud, han trodde väl aldrig att jag skulle dyka upp igen! Lilla gubben…

Det har varit lite tyst på bloggen några dagar till följd av att Kottefamiljen övat på det där med infektioner p g a småbarnsbakterier. Kottemamman blev tokdålig onsdag natt och släpade sig till husläkaren torsdag morgon, misstänkt influensa med tanke på insjuknandeförloppet (och jodå, vårdcentralen tyckte att det är helt OK att misstänkta influensafall sitter i det allmänna väntrummet!). Husläkaren skickade Kottemamman till labb direkt när han såg henne utan att ens lyssna på henne(eller hennes lungor) och sedan blev det brådis. Skyhöga infektionsparametrar talade för något bakteriellt, symptomen talade för influensa. Det blev bil- och iltransport till Det Stora Sjukhuset, där Kottemamman lades i isolering och alla vårdare hade Darth Vader-mundering tills dess att baconfeber-proverna var klara vid midnatt. Det visade sig vara ett gäng glada småbarnsbakterier som hade party i luftvägarna. Pneumokocker och hemofilus var tjena tjena med varandra, om vi säger så. Några påsar dropp och en hel del intravenös antibiotika senare så började livsandarna återvända och idag lyckades Kottemamman snacka hem sig. Infektionsdoktorn var inte helt med på noterna när han fick höra att det fanns två småkottar hemma, för han var av den bestämda uppfattningen att Kottemor ska vila ordentligt under resten av antibiotika-kuren. Kottemamman lovade (och korsade fingrarna bakom ryggen…) att genast åka in om hon blev sämre igen. Vi får väl se hur det blir med den saken…

Kottepappan VAF (vård av fru):ar alltså hela nästa vecka och Kottemamman ska vara hemma utan att ta hand om barnen (det är hon enligt läkarintyg bedömd att inte klara av överhuvudtaget den närmaste veckan). Alltså ärligt: hur gör man för att inte ta hand om sina barn när man är på hemmaplan? Bakbinder nävarna?

Libero har bytt mönster på sina blöjor. Nu står det "You lucky puppy" i baken på mina barn. Outgrundliga äro Libero-praoelevens vägar?

Vår babysimlärare skulle visa hur vi skulle göra för att lära barnen att själva balansera med simring i vattnet så hon tog Sture (i simring) och drog bort honom en knapp meter från mamma. Stures min var helt obetalbar….han blängde på damen ifråga med en blick som sa "och vem i h-vete är du då?" och vände sig sedan till mamma och såg ut som "mamma, ta bort den där tanten!".

Ingen tvekan om att anknytningen fungerar! Sture hade inga planer på att babysimläraren skulle vara med och leka med honom och mamma. Inga alls! Men han lärde sig att balansera själv i simringen, det gjorde han. Fast läraren, det var en konstig tant om ni frågar honom!!

Barnen börjar ju så smått prata nu, det är nog iofs inte mer än mamma och pappa som någorlunda hänger med i svängarna, men det är ju ett steg på vägen. Sture har döpt om Bertil till "Bibbi", så risken är väl att Bertil kommer att få heta det i fortsättningen. "Ba" använder båda barnen för alla bollar och Bibbi kan också säga "bil". Däremot är det oklart vad bil är, det kan vara både leksaksbilen, en boll eller ett litet brio-tåg. Barnen säger också "den" när de får välja haklapp eller pyjamas (vi brukar låta dem välja, de tycker att det är roligt att få peka ut sin favvo-pyjamas och också själv välja vilken mathaklapp de ska ha).

Igår var vi på baby-sim för andra gången. Stor succé den här gången också! Sture tjöt av glädje när han såg alla bollar i bassängen (han är synnerligen bolltokig) och båda barnen plaskade så att det stänkte långt upp på väggarna. De är riktiga vattendjur, de där småclownerna! De simmar omkring med stora leenden och plaskar vilt. Att få vatten i ögonen är inget som bekommer dem för fem öre! Totalt orädda killar!!

Både Kottemamman och kottarna är snoriga och lite febriga. Det hindrar möjligen Kottemamman från att leva fullt ut, men det hindrar definitivt inte kottarna från att röja loss ordentligt. Det är full fart så att snoret stänker åt alla håll (Kottemammman springer efter och torkar näsor och golv, får nog svabba av lite mer noggrant ikväll när barnen lagt sig). Kottepappan har efter lyckad svininfluensavaccination (äntligen, han var den ende familjemedlemmen som var ovaccinerad p g a vaccinbrist) flytt fältet och befinner sig nu i Rom. Barnen måste känt på sig att de skulle vara snälla nu när mamma var ensam med dem på natten, så de somnade snällt vid 2030-tiden (en planerande mor höll dem uppe tills de var på gränsen till toktrötta så att de verkligen skulle somna ordentligt) och sov hela natten fram till 0600. Då vaknade deras mor av att Bertil tjoade "Botti-botti-botti" och Sture fyllde i med"Toyla-toyla". Det är deras nya favvo-ord (och vi har ingen aning om vad det betyder, men de använder dem friskt). Bara att gå upp, ställa sig i duschen, fiska upp ungarna och så började en ny förkyld dag. Ungarna lekte fram till 830 och då var de trötta igen (mamma också…) och så gick vi och sov tillsammans allihop i stora sängen ytterligare 1,5 timmar. Nu börjar man faktiskt känna sig som folk igen!!

Kottemamman lät Sture käka kvällsgröt själv igår kväll. Det gick ganska bra, en del gröt hamnade faktiskt i barnet. Ganska mycket hamnade utanför och en del hamnade på golvet, men på det hela taget gick det bra. Kottemamman hade tagit av Sture allt utom blöjan för att minimera saneringsinsatsen, men missat några detaljer i genomförandet. T ex att spola upp ett bad INNAN maten. Lägga fram handduk, lotion och blöja samt pyjamas. Och klura på hur man får upp ett barn täckt av havregrynsgröt på övervåningen utan att täcka sig själv i gröt samtidigt….

Väl uppe i badrummet så visade det sig att Sture åstadkommit en "code brown" i vad hans mamma trodde var en vanlig kissblöja. Hade hans mor tagit upp några våtservetter? Nope….
Som extra bonus så kissade han en liten pöl på golvet (hade vi någon mopp däruppe….? Nope….)

Nybadad och vacker så fick han till slut välling, medan hans far röjde undan grötresterna i resten av huset. Det är nog första gången vi haft havregrynsgröt i badkaret…

Att Kottemamman så ofta skulle komma på kant med samhällets äldre medborgare tack vare sina barn (och inte minst framförandet av slagskeppet a k a tvillingvagn), det var kanske inte så väntat. Mer oväntat och väldigt positivt är det bemötande vi som barnfamilj oftast får av invandrarfamiljer. I synnerhet unga invandrarkillar (eller i alla fall killar från invandrade familjer i någon generation) är oerhört hjälpsamma när man kommer med barnen. De hjälper till att bära vagnen om det saknas ramp, de håller i vagnen om det är trångt på bussen och busschauffören kör rally, de hjälper på och av om det behövs, håller upp dörrar och fixar och donar. Jag uppskattar omsorgen om oss mycket!! Och det riktigt roliga är att samtliga invandrarkillar som har hjälpt oss hittills har gullat med barnen och tyckt att de är söta, det känns lite ovanligt eftersom de allra flesta killar i 15-25årsåldern inte brukar vara så intresserade av barn alls…

Dagens mest underliga adoptionskommentar…

-Oh, så söta, är de adopterade?
-Ja, de är adopterade från Sydkorea.
-Men…han har ju tänder?!

Jag har faktiskt inte den blekaste aning om hur tanten tänkte. Skulle adopterade barn vara särskilt tandlösa, månne?

Som trogna läsare kunnat konstatera så hyser Kottemamman stundtals ett visst agg mot pensionärer med rollator. Det finns säkert fina, glada, goda pensionärer med rollator, men Kottemamman har mest träffat den andra varianten. Den som inte direkt kan beskrivas som putslustig…

Idag var det dags igen. Kottemamman och småkottarna skulle vaccineras mot svininfluensan. Vårdcentralen hade delat upp kön i "barnfamiljer" och "övriga" och anvisat två olika dörrar i trapphuset till dessa två olika grupper. Kottemamman var, liksom en stor mängd pensionärer och några till, i god tid och fick därför vänta i förutnämnda trapphus. Naturligtvis sätter en pensionär (yes, med rollator…) igång och klaga över att Kottemamman kommer att få gå före eftersom hon har barn med sig. Högljutt. Rätt påstridigt. Och kanske inte helt genomtänkt heller.

För en gångs skull så kom orden till Kottemamman när de behövdes (och inte halv 4 morgonen efter, ni vet "Åh, det DÄR borde jag sagt") och Kottemamman bemötte klagandet med "Jag vet inte hur din rollator är, men brukar den bli trött, ledsen och kinkig och vilja gå hem när man väntat en stund?" Stora skratt från större delen av publiken (faktiskt inkluderande ett par rollatorpensionärer till samt en äldre man på kryckor som höll på att trilla omkull när han skrattade, Kottemamman var lite orolig där ett tag).

Klagotanten med rollator? Ja, hon sa faktiskt inte så mycket mer utan väntade resten av tiden i tystnad. Och kottemamman fnittrade elakt inombords…