(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

12 personer, 6 par…och en kursledare. Vi har varit på den första kursträffen på den obligatoriska föräldrautbildningen. Det var en blandad skara, några ganska unga, några mittemellan och några äldre. Skulle tippa på att det skiljde någonstans 15-20 år på den äldsta och yngsta. Lite tyst, lite spänt innan vi har lärt känna varandra, det tar förmodligen några gånger innan man lärt känna varandra så pass att samtalet flyter lite mer naturligt. Jättetrevlig kursledare, det känns som om hon vet vad hon håller på med och hon kommer med bra tips och leder oss försiktigt framåt.

Men det känns lite ovant. Vi är med en föräldragrupp!  Ny känsla, ny erfarenhet….

Vi har haft en härlig helg! Sov länge på lördagen och sedan klädde vi på oss varmt och gav oss ut i skogen. Strålande sol och massor av snö! Vi hade med spritkök och kokade varm choklad och käkade bullar. Undrar hur det blir sedan när lill-kotten kommer, en sådan aktivitet borde vara perfekt att göra med barn (om vi inte får ett barn som hatar varm choklad, inte äter kanelbullar om det så var det enda ätbara på hela jorden, har soleksem och avskyr snö…). Jag tror i alla fall att vi kommer att få stryka det där med sovmorgnar sedan, om man konsulterar barnfamiljerna i bekantskapskretsen så verkar det vara en aktivitet som fått utgå för de allra flesta.

Undrar verkligen hur livet blir sedan, vad kommer vi att hitta på? Hur mycket egentid kommer man att hinna med? Hur mycket vänner kommer man inte att hinna umgås med (vi märker att det är väldigt svårt för de av våra vänner som har barn att hinna träffas)? Vad kommer man att prioritera och vad kommer man att prioritera bort?

Den här veckan börjar föräldrautbildningen. Ett steg närmare….

Nästa vecka börjar familjeutbildningen. Tills dess ska man ha skrivit ut två rejäla luntor papper från www.mia.eu´s site. En sisådär 100 sidor allt som allt. Knappast något man skriver ut hemma på sin lilla bläckstråleskrivare och inte heller direkt något man skriver ut på jobbet eftersom risken är att någon av alla 50 kollegor som delar samma skrivare skulle kunna råka få syn på det hela. Kottefamiljen ligger ju, som bekant, lite lågt och vill inte vara ute i offentligheten riktigt än. Tur att det är helg, kottemamman och kottepappan tänker tassa iväg till kontoret sent på lördag och skriva ut det hela. Nattvakten blir väl möjligen lite förvånad, men det får vi ta. ´

Kottemamman ser förresten små asiatiska barn överallt nu. Insnöad, jo…aningens! Vi funderar på Korea, det är nog därför.

Det är mycket väntan, det är något som man som blivande adoptivförälder lär sig tämligen omgående. Väntan på att komma med på den obligatoriska föräldrautbildningen, väntan på att få komma på informationsträff på familjerätten, väntan på att få material från adoptionsorganisationerna, väntan på att bli utredd av familjerätten, väntan på medgivande, väntan på att få påbörja ansökan om man inte lyckas vara lämplig för ett land där det inte är kö, väntan på översättningar, väntan på att skicka handlingar, väntan på barnbesked, väntan på resebesked. Mycket väntande blir det, det har vi redan lärt oss.

Vi har i alla fall betalat sökandeavgift till Adoptionscentrum, och hoppas på det viset att vinna lite tid när medgivandet är klart. Om vi får något medgivande. Det känns lite ångestfullt, att någon ska gräva i vårt privatliv, vända ut och in på oss och besluta om vi är lämpliga att ta emot ett litet barn. Tänk om man inte blir godkänd?

På Kottemammans jobb är det gravid-epidemi och kollegorna tittar förväntansfullt på Kottemammans mage, eftersom Kottemamman är klart till åren kommen bland den klick anställda som är i lämplig ålder för reproducering. Kottemammans mage är väldigt liten och väldigt platt. Däremot börjar Kottemamman bli ganska duktig på hur föräldrapenningen fungerar, vilka typer av barnvagnar som är inne och olika typer av bedövning vid förlossning, för det är mycket där diskussionerna i fikarummet landar.

Eftersom Kottemamman och Kottepappan precis äntrat adoptionsprocessen och inte fått något medgivande än, så känns det lite tidigt att prata om lill-kotten. Kottemamman har, efter att ha utkrävt tystnadslöfte, dock konsulterat en trevlig kollega som adopterat ganska nyligen och han höll med om att det var en god idé att ligga lågt ett tag till. "Det blir så många frågor ändå sedan, om hur långt man kommit, om man fått något besked och så", sa kollegan. Så Kottemamman biter ihop, ler vänligt mot sina gravida och icke-gravida kollegor (samt gnisslar tänder åt alla mer eller mindre finkänsliga antydningar om att "vore det inte på tiden att…..").