(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Vi har redan hunnit igenom halva föräldrautbildningen och det är helt sanslöst vad tiden går fort. Föräldragruppen har blivit just en grupp nu, och vi börjar känna oss mer bekväma med varandra. Vi har diskuterat barnlöshet (killarna för sig och tjejerna för sig) och vi har alla gått lite olika vägar för att hamna där vi är nu. Vissa har försökt länge och på alla upptänkliga sätt, andra har konstaterat att "nähäpp, det här vill sig inte, då går vi vidare direkt till adoption". Alla har inte gjort IVF till exempel, utan valt att lägga energin direkt på adoptionsprocessen. Det är skönt att få diskutera och reflektera, för ödet har verkligen låtit oss alla vandra på riktiga kringelkrokar emellanåt. Att hantera det hela kräver sin tid av sörjande och accepterande, och för många kan det vara en lång och jobbig process.

För Kottefamiljen har processen varit relativt kort, men inte smärtfri för den sakens skull. Det kan kännas djupt orättvist att "vem-som-helst-inklusive-narkomanen-på-torget" kan skaffa barn, men att det inte är lika lätt för oss. Fast när man börjar prata med kollegor och vänner så är det oväntat många som behövt medicinsk hjälp för att bli gravida. Det är obefintliga ägglossningar och taskigt simmande spermier till både höger och vänster. Många gånger tas det för självklart att man kan skaffa barn tillsammans, men verkligheten ser rätt annorlunda ut. 
 
Det hindrar inte att vänner och bekanta mer än en gång lyckas klampa in i den intima sfären. Kottefamiljen antogs vara med barn när den annonserade sitt kommande bröllop. Kottemamman är trött på att många och inte ens speciellt nära bekanta antar att hon är gravid så fort hon avstår från alkohol på en middag eller en fest. Kottefamiljen har också testat att köpa hus, vilket får de allra flesta att utgå från att det verkligen är barn på gång. Vad som slår oss gång på gång är att folk inte ens är lite försiktiga när de frågar utan slänger ur sig rätt närgångna frågor. Hur kan folk vara så säkra på att vi inte haft missfall nyligen? Eller väntar på en skrapning? Eller genomgår hormonbehandlingar för att om möjligt hjälpa naturen på traven? Man häpnar alldeles!

Anledningen till att vi väljer adoption är vår privatsak, det är inget som vi kommer att diskutera med alla-och-envar. Några få, mycket nära vänner vet hela historien, men i övrigt kommer vi att hålla det privat. Det finns ingen anledning att redogöra för de skäl som gör att vi kommer att gå adoptionsvägen. Det ska bli intressant att se hur mycket vänner och bekanta kommer att fråga när vi väl berättar att vi ska adoptera.

En del frågor som ska diskuteras på föräldrautbildningen känns väldigt självklara. Eller rättare sagt: svaren känns hyfsat självklara. Men, men det ingår i utbildningen, man ska ta sig igenom dem även om man redan klurat i de banorna. Kanske har vi kommit längre i den mentala processen än vi trodde?

Några exempel:

* Om att välja adoption: Vilka motiv har lett dig fram till där du är idag? (Att vi vill ha barn, typ?)
* Hur hanterar du släkt, vänner och nätverk som eventuellt inte är så positiva till adoption? (Det är vårt val att adoptera, vi kan bara hoppas att släkt, vänner och nätverk gläds med oss om det blir verklighet. Om de är alltför negativa så kanske vi måste fundera på vad vi har gemensamt och hur vi ska umgås i fortsättningen)
* Vad skiljer dig från den ofrivilligt barnlösa person som inte väljer adoption? (Vi kommer att bli föräldrar? Och vi kommer inte att ha några mer sovmorgnar på ett tag…)

Kanske är det att raljera lite, men både Kottemamman och Kottepappan undrar varför det är så oerhört stort fokus i utbildningsmaterialet på alla problem som kan uppstå. Det balanseras inte alls av de positiva värden som också finns, utan materialet är väldigt problemorienterat. I ett sånt läge är det skönt att vår kursledare är adoptivförälder själv, står med fötterna på jorden och konstaterar att alla barn och familjer är olika, ni måste känna efter själva hur det funkar i er lilla familj. Och att hon inte sett mycket av de problem som vi utbildas om.

Roligaste tipset hittills var att ta med såpbubblor när man ska hämta sitt barn. Det är något som alla barn fascineras av och då kan man hitta en gemensam beröringspunkt där och skapa kontakt. Kottemamman ser framför sig hur hela föräldragruppen fastnar på Arlanda med en massa såpbubblor i handbagaget. Om man beslagtar Janssons frestelse som potentiellt sprängmedel, vad gör man då inte med såpbubblor?

Alvas pappa  skriver i kommentarerna på förra inlägget om att det trots allt kanske är så att alla moment vi måste passera för att få barn är det som vi kommer att värdesätta sedan, vare sig det är positiva upplevelser eller negativa. Det är säkert så, och därför kommer vi nog att uppskatta att kunna titta tillbaka på bloggen så småningom. För när man befinner sig mitt uppe i momenten/upplevelserna är det svårt att få ett ordentligt perspektiv och det är svårt att ens värdera om det är positivt eller negativt, det som händer. Vi vet ännu inte var vi landar…. Men visst, inte ens med en biologisk graviditet kan man påverka så mycket egentligen, så det är ju rätt likt om man tänker efter. Ja, förutom foglossning och morgonillamående då…

Kottefamiljen idkar i övrigt fortfarande sjukstuga. Kottepappan har fått en akut läkartid idag på eftermiddagen och Kottemamman har en konstaterad lunginflammation sedan i fredags. Krassligt, var ordet, sa Bull.

Hej publiken!

Kottemamman och Kottepappan hälsar så gott, vi är fortfarande ganska nedbäddade .
Under tiden har Kottemamman i alla fall lyckats läsa "Linnea från Yujiang", en bok som handlar om ett annat pars resa till adoption och sitt barn Linnea i Kina. Kottemamman hade hört mycket gott om boken och förväntade sig en stor läsupplevelse….men det föll rätt platt. Vet inte om det beror på influensan eller på att det helt enkelt inte var hennes stil på boken. Kanske Kottepappan har större behållning av den, eftersom den är mer skriven från en mans perspektiv. Vi gör ett litet försök med det och återkommer.

Idag skulle Kottemamman och Kottepappan träffat hemutredaren för ett första informationsmöte. Så blev det inte, för igår fick den lilla familjen bädda ner sig och ta hand om sin influensa istället. Båda två blev tok-sjuka med några timmars mellanrum, och natten har varit full av hostanfall och febersvängningar. Vi fick ny tid den 28:e istället, och tills dess borde vi kvicknat till (även om det just nu känns som om man aldrig kommer att bli frisk…).

Det finns några fördelar när man väntar barn med adoption. Man får äta precis så mycket mögelost, parmaskinka och insjöfisk som man vill, och känner man för att skölja ner det med vin eller liknande så är det helt OK. Foglossning slipper man också. Hm, ja, det var väl ungefär de fördelar Kottefamiljen kan komma på.

Nackdelen är att man inte har en susning om när lillkotten behagar dyka upp och man väntar barn i flera år i sträck. Att andra styr över när och hur man får barn. Att det kostar en del (men det kommer det så klart att vara värt, även om det är mycket pengar man ska ut med på en gång). Men å andra sidan, ska man kompensera för normala graviditetsbesvär så..

Redan denna gång kändes det klart mer avslappnat i gruppen, och det var riktigt, riktigt roligt att vara där. Vi diskuterade runt adoptionsprocessen och hemutredningen, och fick en del tips runt det. En övning var att försöka sätta sig in i adoptionslandets och de biologiska föräldrarnas perspektiv och det var mycket nyttigt. Det är ju oerhört stort och allvarligt att lämna sitt barn till adoption. Vi avslutade med film om en familj som var och hämtade sin dotter. Tänk att om cirka 2 år kanske det är vi som står där med en lillkotte.

Det är bra att gå föräldrautbildningen, man får lite perspektiv på saker och ting. Det är så många olika krav från olika länder att man blir alldeles snurrig och alla har vi länder som trillar bort av ett eller annat skäl. Vissa länder har utbildningskrav (oftast räcker det dock att mannen i familjen har utbildning), andra BMI-krav, andra krav på äktenskapslängd, andra kan tänka sig att räkna in sambo-tid, en del vill att man leva ett kristet liv, andra att man har viss förmögenhet och en del godkänner inte vissa kroniska sjukdomar. Det är verkligen en djungel! Som extra bonus kan också kraven ändras närsom! Kina inför nu nya och hårdare regler, vilket gör att det är ett land som faller bort för oss. Vi får se hur många länder som är aktuella när vi fått vårt medgivande….

Allt i processen går med små små steg, dock framåt i alla fall!

Nu har ansökningsmappen från Adoptionscentrum kommit och ska fyllas i när hemutredningen är klar och godkänd, dvs den lär få ligga här och samla damm till någon gång i höst. Kottemamman passerar dock förbi den lite då och då, där den ligger på skrivbordet, pillar lite på den och funderar på vad den kommer att föra med sig. Det är mycket info AC vill ha, det är så vansinnigt många fält som ska fyllas i. Utbildning. Religion. Medborgarskap. Giftermålsdatum. Sambo-datum. Önskemål om land. Barnstorlek. Medgivandeuppgifter. Och mycket mer (förutom alla handlingar och intyg som ska samlas ihop). You name it…and it´s there! Men det är klart, vi ska ju i slutändan matchas mot lill-kotten, och ju mer de vet desto bättre och snabbare kanske matchningen går (*hoppas*).

Vi är lite i limbo, så här under vintern. Vi väntar på allt just nu, precis allt i hela världen (åtminstone känns det så). Lägenheten ska säljas under våren/försommaren. Huset är klart i början av hösten. Kottepappan väntar på att få gå en kurs som kräver lite bättre väder än snöslask och någon plusgrad. Kottemamman försöker ta ut examen till slut (skulle se mycket bättre ut i alla papper). Den nya trädgården ska planeras (kottemamman väntar därför även på bokrean i slutet av februari för att införskaffa trädgårdsböcker. Kottepappan väntar, inte riktigt lika otåligt, på alla bilturer till handelsträdgården..Förmodligen för att han varit med kottemamman förr på just handelsträdgårdar och häpnat över den iver samt krukihopsamlingsförmåga som hans fru besitter. Kottemammans krukbärarförmåga är det nämligen lite sämre med, så det brukar sluta med att kottepappan får släpa både krukor och jordsäckar..). Kottefamiljen väntar också på att föräldrautbildningen ska bli klar, att få komma på info-samtal till familjerätten samt att hemutredningen ska dra igång. Kottepappan har, tack och lov, mer tålamod än kottemamman (det är ju tur att någon i kottefamiljen har den egenskapen).

Mitt i all väntan så funderar kottemamman på sitt jobb. Nu är det snart dags för utvecklingssamtal och eftersom kottemamman nästan är klar med sin examen (se ovan…;)) så kommer det nog att medföra lite nya arbetsuppgifter, om kottemammans jobb vågar satsa på det. Kottemamman är lite orolig för att jobbet tror att det är dags för mammaledighet snart och därför inte vill satsa förrän efter en föräldraledighet. I det mest optimistiska scenariot kan vi komma hem med en lill-kotte om tidigast 20 månader, så det är ju oerhört lång tid kvar…men hur förklarar man det för en arbetgivare när man inte ens vill berätta än att vi står i adoptionskö? Klurigt! Verkligen klurigt!

Vissa veckor kärvar Kottefamiljens planering ihop sig totalt och vi går omlott här hemma. Förmodligen bra träning inför lill-kottens ankomst så småningom, eftersom man då får räkna med VAB och annat som justerar till eventuella försök till planering. Den här veckan har Kottemamman och Kottepappan inte lyckats vara hemma en enda kväll tillsammans (däremot spenderat en kväll tillsammans på föräldrautbildningen) och det ser inte bättre ut nästa vecka. Fast å andra sidan, när man har så många bollar i luften så går tiden trots allt ganska snabbt. Nu har vi redan köat nästan en månad till hemutredningen, "bara" 5 månader kvar. Februari är fullsmockad med aktiviteter, så den kommer att bara rasa iväg känns det som. Om två veckor ska vi träffa familjerätten för information om adoptionsprocessen. Damen vi har pratat med har fått finfina omdömen av Kottemammans adopterande kollega, och det känns naturligtvis väldigt bra. För lite nervöst är det ju allt…