Frågor att diskutera
En del frågor som ska diskuteras på föräldrautbildningen känns väldigt självklara. Eller rättare sagt: svaren känns hyfsat självklara. Men, men det ingår i utbildningen, man ska ta sig igenom dem även om man redan klurat i de banorna. Kanske har vi kommit längre i den mentala processen än vi trodde?
Några exempel:
* Om att välja adoption: Vilka motiv har lett dig fram till där du är idag? (Att vi vill ha barn, typ?)
* Hur hanterar du släkt, vänner och nätverk som eventuellt inte är så positiva till adoption? (Det är vårt val att adoptera, vi kan bara hoppas att släkt, vänner och nätverk gläds med oss om det blir verklighet. Om de är alltför negativa så kanske vi måste fundera på vad vi har gemensamt och hur vi ska umgås i fortsättningen)
* Vad skiljer dig från den ofrivilligt barnlösa person som inte väljer adoption? (Vi kommer att bli föräldrar? Och vi kommer inte att ha några mer sovmorgnar på ett tag…
)
Kanske är det att raljera lite, men både Kottemamman och Kottepappan undrar varför det är så oerhört stort fokus i utbildningsmaterialet på alla problem som kan uppstå. Det balanseras inte alls av de positiva värden som också finns, utan materialet är väldigt problemorienterat. I ett sånt läge är det skönt att vår kursledare är adoptivförälder själv, står med fötterna på jorden och konstaterar att alla barn och familjer är olika, ni måste känna efter själva hur det funkar i er lilla familj. Och att hon inte sett mycket av de problem som vi utbildas om.
Roligaste tipset hittills var att ta med såpbubblor när man ska hämta sitt barn. Det är något som alla barn fascineras av och då kan man hitta en gemensam beröringspunkt där och skapa kontakt. Kottemamman ser framför sig hur hela föräldragruppen fastnar på Arlanda med en massa såpbubblor i handbagaget. Om man beslagtar Janssons frestelse som potentiellt sprängmedel, vad gör man då inte med såpbubblor?
