(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Nu har Kottefamiljen varit och tittat på sitt nya hus och träffat grannarna i hela längan. Familjen i det blå-grå huset har ett barn och ett på väg (såg det ut som). Familjen i det beige huset har…hm, nu ska vi se…ett eller två barn (det var väldigt många barn med på träffen igår, så det var inte helt glasklart vilka barn som hörde hemma i vilket hus). Familjen ytterligare ett hus bort har tre barn (inkluderat ett tvillingpar). Jag tror att det var någon familj till som inte har barn, så vi blir inte helt ensamma i den kategorin. Det kommer i alla fall att finnas gott om lekkamrater till kotten när h*n kommer!

En familj i samma länga har två adopterade barn, varav ett ganska litet och förmodligen nykommet. Lill*n stultade omkring lite på egen hand och försökte charma alla h*n såg. En annan granne blev naturligtvis charmad och lyfte upp Lill*n eftersom det var två små barnarmar som sträcktes rakt upp. Den ömma modern reagerade som om någon gett henne en elektrisk stöt och försökte förklara att h*n nog inte skulle vara i någon annans famn, samtidigt som hon uppenbart försökte att inte vara otrevlig mot sin nya granne. Jag tänkte direkt "anknytning" och funderade över hur man förklarar det snabbt och lätt för någon man inte känner. Jag vet inte hur jag själv hade hanterat situationen om det hade varit vi. Läs mer om anknytning på Anknytning. Det är jätteviktigt att det fungerar, inte bara för adoptivfamiljer utan också familjer med biologiska barn.

Huset blir i alla fall jättefint och vi är såå nöjda. Det var tapetserat i nästan hela huset och badrummen var kaklade. Trappan (som är förinstallerad och inte var valbar) är skitful och den ska jag (eller kanske den superhändige Kottepappan…) slipa om när inflyttningen är klar. Jag begriper inte hur den ansvarige arkitekten kunde välja en BRUN trappa i ett toppmodernt nyfunkishus. Slipa och vitlasera, det är nog det bästa! Fast det får bli när allt annat är på plats, vi har massor att fixa innan trappan hamnar som prio 1. Huset som sådant känns stort och luftigt och vi kommer att ha ett gigantiskt kök och vardagsrum. Åh, om det ändå vore höst nu meddetsamma!!

En vild gissning (efter att ha tittat på besöksstatistiken) är att det finns en del småbarnsföräldrar i läsekretsen alternativt läsare i någon annan tidszon. De allra flesta verkar dyka in här under tidiga morgontimmar. Rekordet är nog den stackare som var här 4.23 en morgon, förmodligen har någon liten kotte haft mardrömmar eller ont i magen eller ville ha välling. Skriv gärna en kommentar, vi är lite nyfikna på vilka ni är allihop! I vart fall, välkomna med på resan!!!

Imorgon ska vi ut och titta på vårt nya hus och träffa våra nya grannar. Det är ju inte inflyttning än på ett bra tag, men byggföretaget verkar ha tagit något slags socialt ansvar också och har därför fixat korvgrillning på plats i området i morgon kväll. Toppenbra idé! Nu kanske vi äntligen lyckas lista ut vilka som ska bo i det blå (!) huset och vilka grannarna i det beige huset bredvid oss är.

Nu är vi klara med föräldrautbildningen och har fått diplom som visar att vi gått kursen. Från och med nu samlar vi alltså papper! Viktigt är att se till att namnen alltid är rättstavade och i rätt ordning, eftersom fel kan ställa till det ordentligt i processen senare. Myndigheter i ett annat land kanske inte godtar att det saknas ett -s i t ex Karlsson eller liknande. I en hel del länder används ju inte personnummer som unik identifikation, utan man anses bättre kunna bevisa vem man är med sin elräkning (känt exempel från länderna runt Medelhavet t ex). Då kan man ju bättre förstå varför det är så viktigt med rättstavade namn… Hur det är i Asien vet vi ännu inte, men vi tänker inte chansa!

När kursen nu är slut är vi tillbaka i väntandet. Nu kan vi inte göra något innan utredningen dragit igång, i alla fall inte i adoptionsprocessen. Njuta av vårens första glass kan man göra (och den andra och den tredje och…)! Igår var det glasspremiär för Kottemamman, som nostalgiskt kunde konstatera att hon fortfarande kommer ihåg när Piggelin kostade tre kronor (och inte som nu sex riksdaler). Kottepappan firade våren genom att följa med en kollega på flygtur i det fina vädret.

Kottefamiljen är veckans Barnbloggare!

Ingela tipsar om ett svar som garanterat s a s tar andan ur den nyfikne. Som både gift och "tillräckligt gammal, eventuellt nästan över-årig" så får man ju en hel del (nyfikna) frågor om eventuellt barnalstrande. Nästa gång frågorna kommer ska jag drämma i med Ingelas “Nej vet du, jag tycker faktiskt att det där med att göra barn, det verkar så slabbigt”!

En kompis till Kottemamman körde stenhårt med "Barn? Nä, men jag har ju inte ätit hallonbåtar på flera månader!!!". (Det avskräckte de flesta från att fråga vidare, särskilt som Kottemammans kompis satte upp en synnerligen troskyldig min och verkligen såg ut som om hon trodde att det var så barn blev till.) 

Jag såg en underbar lista på Familjeliv någon gång med just sådana där bra svar att ha till hands när man inte har lust att svara och vill avspisa folk. Får nog försöka leta upp den, för där var några fullpoängare i stil med Ingelas förslag.  

Vi pratar mycket runt Kotten, vad vi hoppas och vad vi tror. Igår hittade Kottemamman en resedagbok på nätet om en annan familj som precis varit och hämtat hem en liten son från Korea. Gissa om det sög till i den kombinerade res- och barntarmen?

Kottepappan skriver hemliga brev till Kotten, som Kotten ska få när hon/han är tillräckligt stor. Kottemamman bloggar mest och vill helst åka i morgon (lätt match, vi har varken medgivande eller någon ansökan i något land). Imorgon blir vi i alla fall diplomerade föräldrakandidater, för då är familjeutbildningen slut (och vi har äntligen lediga måndagkvällar igen!).

I maj ska vi börja terrorisera familjerätten i kommunen med telefonsamtal för att se hur långt vi kommit. Kösystemet är nämligen inte något kösystem egentligen utan bygger på att man skickar in sin ansökan, får reda på att det är sex månaders väntetid, går på informationsmöte på familjerätten och ombeds ringa själv när sex månader har gått för att se om man kommit fram i kön. Både Kottemamman och Kottepappan jobbar med processer och projekt på jobbet, och blir lite förvirrade över att det inte finns en process hos familjerätten som hanterar kön på ett rättvist sätt. Om man anmäler sig i januari och ringer i juni så är man per definition tydligen framme i kön och verkar gå före den familj som ställt sig i kön i december, men inte lyckas få tummen ur och ringa förrän i juli. Som sagt det finns en del att göra vad gäller processförbättringar!

För första gången på fyra år VAB:ade Kottemammans chef igår, så det blev inte så mycket av utvecklingssamtalet.

Imorgon är det dags för Kottemammans utvecklingssamtal på jobbet. En annan kollega i gruppen har precis annonserat sin graviditet. Alla tittar menande på Kottemamman.

Kottemamman behöver därför ägna kvällen åt att förbereda sig ordentligt samt diskutera med Kottepappan vad gäller om man ska berätta och isåfall vad man ska berätta. Det är klurigt, det är det verkligen!

Vår cirkelledare sa första gången att utbildningen kommer att gå jättefort och innan vi vet ordet av så är vi klara. Jag tror inte att det var någon som riktigt trodde på henne just då, men nu…nu är det faktiskt bara en gång kvar! Helt otroligt! Nästa gång ska vi äta middag tillsammans, "knyta ihop säcken", se på film om adoptioner och få diplom. Diplomerad blivande förälder, det låter något det!

Vad som varit bra med utbildningen är att vi kommit igång med att diskutera en massa frågor hemma. Det har vi förmodligen nytta av när utredningen drar igång. T ex vilka länder, vilka åldrar, hur vi resonerar om barn med särskilda behov, värderingar och annat. Vår cirkelledare är ju själv adoptivförälder och har kommit med mycket bra tips på vad man ska packa ner, vad man kan tänka på vid hemutredning, barnbesked, resan och hemkomsten. Vi tycker också attt det varit roligt att lära känna par i samma situation som oss och vi hade turen att hamna i en mycket trevlig grupp. Hoppas att vi kan hålla kontakten även efter utbildningen!

De delar av utbildningen som vi tyckt varit sämre är, som vi tidigare resonerat runt, att det är väldigt problemfokuserat! ALLT kan bli problem hela tiden; anknytning, barnets utveckling, språkutveckling, förtida pubertet, dolda sjukdomar, alkoholskador…. Ingenstans i materialet tas glädjeämnet barn upp. Det är lite trist, för det känns som en väldigt svart-vit uppdelning av världen, med betoning på svart!

Men, men, nu är vi snart klara med den här delen av processen! Ännu ett steg närmare!!

Adlibris har äntligen levererat alla Kottemammans bokrea-böcker och det frossas nu vilt i "Latmansträdgården", "Den lilla trädgården", "Klängväxter", "Prismas stora trädgårdsbok" och många, många fler. Vad som faktiskt är lite konstigt är att det är så många växter som är giftiga och därmed inte lämpliga i en trädgård där det förväntas Kotte-lek. Jag vill ha en trädgårdsbok med saker som a) är o-giftiga b) lättodlade c) kräver minimalt med omsorg och d) är fina att se på. Pleeeeease!