Fröken, kan jag få beställa?
Vi traskade ner till en av våra favoritrestauranger vid vattnet denna försommarkväll och förhandsfirade lite med ett glas champagne och lite god mat. Det tyckte vi att vi var värda, nu när vi kan ta vår lägenhet i besittning igen. Äntligen slipper vi städa av allt hela tiden, bädda sängen, snygga till, putsa och feja! Nu kan vi ta det lite lugnare och nöta mindre på mopparna, skönt!! I helgen ska vi kånka upp allt som vi kånkade ner i källaren så att det inte skulle vara i vägen under visningen.
Lite festligt var det på restaurangen…Kottemamman gjorde en avstickare för att pudra näsan och på vägen tillbaka hejdades hon av en vänlig gentleman vid ett annat bord som försynt bad att få beställa! Visserligen hade Kottemamman svart-vit-rutig skjorta och svarta byxor, samt svepte genom lokalen som ett litet lokalt jehu….men att det gav intrycket att hon tillhörde personalen? Ja, DET hade vi inte riktigt räknat med! Kottemamman kanske har en alternativ karriär, det måste ju vara en merit att naturligt se ut som om man tillhör serveringspersonalen? 
Utöver detta lilla gyckel så slängde Kottemamman även ut en katt från restaurangen. (Detta var EFTER att ha misstagits för servitris..) En av grannskapets katter hade råkat förirra sig in i matsalen och snusade nyfiket omkring bland alla goda dofter. Kottemamman har stor erfarenhet av just katter och hade därför inga problem alls att fånga in kattskrället. Med ett stadigt tag runt en vilt sprattlande och protesterande katt marscherade hon med bestämda steg ut på gården och avpolletterade djuret ifråga. Katten ifråga var ungefär hälften så stor som den norska skogskatt Kottemamman växte upp med, så det var en enkel match att hantera. Den norska skogskatten var en korsning mellan ål, brottare och Houdini, vilket innebar att alla transporter till t ex veterinären var en kamp på liv och död. Har man en gång lärt sig hantera katt modell 7 kg så är en liten honkatt på 3 dito inte så besvärligt.
