Vänta-barn-förvirring
Gravida kvinnor (åtminstone de vi har erfarenhet av) blir ju lätt lite inåtvända och aningens tankspridda. Helt otippat så blir man åtminstone tankspridd när man är mitt uppe i adoptionsprocessen… Låt mig exemplifiera: I går skulle Kottemamman gå på toa på jobbet. Toaletterna finns ute i korridoren vid hissarna (ni börjar ana vartåt det barkar, eller hur?). Kottemamman stegade bestämt ut i korridoren och svängde in genom första bästa dörr. Som inte var toa-dörren…utan dörren till frakthissen… I samma ögonblick tryckte någon 3 våningar ner på hit-knappen och Kottemamman fick en högst ofrivillig utflykt till plan 2. Hur larvig känner man sig inte när man kommer nedåkande, en kollega stiger in, själv stannar man kvar i hissen och åker upp igen. Man kan ju i ett sånt läge inte förklara sig speciellt bra…det är inte ens lönt att försöka. Man får le oskyldigt och se ut som om man alltid är ute och spontanåker lite hiss. Ursäkten "jag gick fel och hamnade här istället för på toa" är ju inte direkt bättre….
