En stilla jämförelse
Det är ju ibland lite…eh…annorlunda att skaffa barn genom adoption. Om man skaffar biologiska barn "på egen hand" så är det först två personer inblandade och sedan dyker det upp en barnmorska, kanske en läkare och sedan vid resans mål så kommer det en ny barnmorska, kanske någon elev, ibland narkosläkare, ibland kirurger och operationspersonal. Det är ganska tydligt vilka som är med på de olika delarna och vad deras funktion är. Likadant (om än mer folk och mer pyssel) vad gäller IVF. Det är läkare, "äggodlare", sjuksköterskor, barnmorskor osv. Behovet av att blanda in nära-och-kära i processen är relativt lika med noll. Blivande morfar är inte med och fysiskt plockar ägg, bästa kompisen gör inte ultraljudet (om hon/han inte är ens favoritbarnmorska) och svärmor gör inga vändningsförsök. Ja, ni fattar…
Däremot när det kommer till adoption, då måste man blanda in släkt och vänner på ett helt annat sätt. Utan deras inblandning blir det inget barn nämligen. Vi talar referentbrev, där släkt och vänner ska uttala sig om vad de tror om en som förälder och genom detta tar de också på sig ett medansvar gentemot länderna, eftersom man då har ett nätverk att förlita sig på för barnets skull. Jag förstår att länderna kräver att det finns ett gott nätverk runt, men….ja…eh…det blir lite som att ha med sina bästisar, några syskon och gudmor i sängkammaren för att de ska hjälpa till att få till det….eller nåt. 
Likaså blir andra paralleller lite underliga. Kottemammans chef stack in huvudet till Kottemamman och undrade hur det hade gått på senaste träffen med familjerätten. Motsvarande fråga för ett par som försöker skaffa ett biologiskt barn hade väl varit "har du haft ägglossning den här månaden?" (Och det hade han aaaldrig frågat någon av oss, jag lovar!). Det blir lite…annorlunda…
