Idag 0900 kom flyttfirman och började stuva saker. Packmästaren konstaterade att vi har ovanligt mycket böcker…
Imorgon kommer stora flyttbilen och på fredag bärs allt in i vårt nya hus. Det blir väl ett par dagar av kaos och grejer överallt, men sen så! 
Lille A, som Kottemamman åt glass med i söndags hade berättat för sin mor (som är på konferens) i telefon att "Kottemamman busar". Vi krockade bilar på hans köksbord så det stod härliga till och hade väldigt roligt. Det hade tydligen satt sig ordentligt eftersom han flera dagar senare fortfarande pratade om det. Ungar är för roliga!!
Trenden i bloggvärlden just nu verkar vara mode-bloggar. Kottemor funderar lite i de banorna…men hur spännande skulle det bli?
Måndag: foträta sandaler, vit rock, jeans och tröja. Randiga strumpor
Tisdag: foträta sandaler, vit rock, jeans och tröja. Svarta strumpor.
Onsdag: foträta sandaler, vit rock, jeans och tröja. Blommiga strumpor
Torsdag: foträta sandaler, vit rock, jeans och tröja, prickiga strumpor
Fredag: foträta sandaler, vit rock, jeans och tröja, blåa strumpor.
Det blir liksom inte mer spännande än så, så intresset från både min och er sida för Kottemammans mode-blogg torde vara begränsat… Jag tror vi skippar modebloggandet innan det ens börjat. Nästa vecka ska vi istället matblogga om vad man tillagar när man inte lyckats hitta hela sitt kök bland alla flyttkartonger. Stay tuned! 
Idag var det Kottemammans tur att manglas på djupintervju! Drygt 3,5 timmar ägnade vi åt att ta oss igenom syskon, uppväxt, relationer och så vidare. *pust* Lite trött var jag allt efteråt! Ungefär som om man skrivit en riktigt stor tenta eller så. Men det kändes ändå rätt OK, nu har familjerätten börjat referera till mig som blivande mamma…vilket känns jätteskumt! Nu frågar de frågor som "hur ser du som blivande mamma på det här?" Och naturligtvis (!) "kan du som blivande mammam beskriva det inre barnet?" (Här höll jag på att börja asgarva, men skärpte mig och lyckades styra upp mungiporna hjälpligt…
)
Vi vet ingenting om hur mycket vi kommer att veta om Kottens bakgrund. Har vi tur så kanske vi får träffa den biologiska mamman, har vi mindre tur så vet vi inte ens hur gammalt barnet är egentligen. Det varierar så mycket mellan olika barn. Ibland vet man lite mer, ibland ingenting alls.
Det som är verkligt viktigt är att historien tillhör barnet. Våra vänners och vår släkts nyfikenhet kommer att få stå tillbaka för barnets rätt till sin egen historia. Om barnet sedan vill berätta om sin bakgrund så är det naturligtvis OK, men vi som föräldrar kan aldrig ta oss den friheten. Folk får stå ut med att inte veta allt, det finns ingen utom vi och barnet som har rätt till den informationen.
Inte heller kan vi ta oss friheten att censurera och därmed inte berätta allt. Det vore ännu ett svek mot barnet. När barnet fyller 18 har det nämligen full rätt att ta del av sin adoptionsmapp och vad gör man då om man inte berättat allt. Därmed inte sagt att man inte ska ta det i små portioner och så klart anpassa efter barnets ålder och egna nyfikenhet.
Det enda jag som Kottemamma känner mig orolig för är om vi får ett barn med en mycket tragisk bakgrundshistoria. Tänk om Kotten är resultatet av en våldtäkt eller incest? Hur berättar man det för Kotten? Och är det i sådana fall kanske bättre att inte veta något om bakgrunden? Å andra sidan så tror jag på något vis att man får det som man klarar av att hantera och att man kan mycket mer än man tror när det väl gäller. Jag hoppas att det är så när det blir skarpt läge!
Ibland går tiden ändå fort, jag inser det när vår lille kompis A, två-och-ett-halvt-år, berättar för mig i telefon att "Kottemamman, min kompis N blev ledsen när C gick". Killen som var ett litet knyte för inte alls länge sedan pratar nu i telefon och berättar om sina kompisar! Innan jag hinner blinka kommer killen ha moppe och ragga tjejer (eller killar, det vet vi ju inte). Jösses, tiden rinner iväg! Idag ska han och jag i alla fall äta lite glass innan sommaren är över. Det ska bli mysigt!!
Kottemamman hittade en bild i datorn som hon gjorde till en god vän efter att ha pratat två timmar i telefon när vännen berättade att hon var gravid. Som sagt, vissa saker vad gäller en graviditet är skönt att slippa (fast lite mer kurvor skulle ju inte sitta fel förstås..)!
Älsklingskottepappan, behöver inte du en Diaper Vest från DadGear? (Glöm inte att ta en titt på demo-filmen! Västen är…hm…multifunktionell, skulle man kunna säga! 
)
Det känns lite konstigt, att flytta ifrån den här lägenheten som vi bott i i nästan sex år. Vant oss vid att ha sjöutsikt, båtar inom synhåll och närheten till vattnet. Nu ska vi flytta upp i skogen, skumt! Jag inser att vi kommer att bo granne med stadens största trädgårdsmarodörskoloni (a k a rådjur) och att det är dags att läsa på om vad de helst inte äter (rykten säger att hungriga rådjur äter allt, även sånt de inte gillar…). Men det ska ändå bli skönt att komma till huset, vi ser framemot att få lite större och lite nyare. Det enda som saknas är ett badrumsfönster att meja ner rådjur från…
Det är en annan luft ute nu. Högre, klarare. Jag tror det börjar bli höst minsann. Dags för en ny årstid, dags för något nytt, dags att flytta.
Så var det då det här med det inre barnet…
Vi hade, som sagt, ingen riktig koll på att vi förväntades ha något slags inre barn…vilket onekligen gjorde det hela mycket mer spännande eftersom så mycket verkar kretsa runt just det där inre barnet. Om vi har förstått det hela rätt så har man något slags inre barn med sig från barndomen och dessutom så har man gjort sig en inre-barn-bild av sitt väntade barn också. (Hepp, vem sa att det skulle vara enkelt?).
Första gången vi stötte på det hela var när vi ombads beskriva hur bilden av det inre-väntade-barnet såg ut. Vilken tur att vi har gått teaterkurs båda två och är vana att improvisera.. Så, tja, ehm, vi klämde väl ur oss någon beskrivning av en medel-fyraåring och med det verkade damerna nöjda, särskilt när vi hävdade att det var svårt att ha bilder av något större barn än så eftersom våra vänner inte har så stora barn än och man på något vis baserar sin inre-barn-bild på vad man upplever också (det lät skitflummigt, men de verkade hemskt nöjda med den utläggningen).
Sedan dess har det inre barnet poppat upp lite varstans i diskussionerna med familjerätten. Hett tips för er som är på väg in i adoptionsprocessen är att åtminstone fundera ihop något som låter trovärdigt. Det kan ju vara så att era utredare gått samma inre-barn-kurs som våra! Det inre barnet verkar vara den del av en som aldrig blir stor och bär med sig alla minnen från barndomen och det kommer att påverka en som förälder. Tror vi. Vi vågade inte riktigt avslöja vår okunskap i ämnet för familjerätten utan satsade på vild improvisation…
