(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Kottemamman är inne i en raljerande, sarkastisk och lite folkilsken period (Nej, kära webvänner, det är inte den tiden i månaden, jag kan bli sådan ändå utan hormonpåverkan. Ungefär som Kottemorbrorn, vi ska alla vara glada över att han aldrig har PMS… Nåväl, åter till ämnet!).

Nu har det gått 4,5 månader sedan undertecknade Kottemor hade utvecklingssamtal. Jag framförde då önskemålet om att få gå kursen "The human element"  eftersom jag tycker att det skulle komplettera det ledarskapsprogram jag gick hos min förra arbetsgivare. Min chef bad att få mer info (vilket jag hade förutsett och därför printat ut infon från nätet) och skulle fundera på det. Mycket funderande verkar det bli, för jag har inte hört en suck om det sedan i april. Nada. Niente. Nulla. 

Under tiden hos min nuvarande (med betoning på nuvarande…om det fortsätter så här så lär det bli föredetta så fort jag hittar något intressant) har jag inte fått gå en enda kurs i någonting. Jag har fått göra två studiebesök hos två kunder däremot (sammanlagt två dagar). Detta under en tid av fyra år. Däremot har jag själv på fritid och med viss tjänstledighet på samma tid läst in en magister-examen för att komplettera min tidigare 220-poängsutbildning. Självklart ska man ta ansvar för sin egen kompetensutveckling, men någon måtta får det väl ändå vara! Och det gäller ju att ha en bra position innan föräldraledigheten dyker upp, så att jag får jobba med det jag vill även när jag kommer tillbaka.

Så, jag behöver nog lite råd från er alla… Ska jag fråga min chef om han tänkt klart än vad gäller kursen? Slå näven i bordet och orera om bristen på kompetensutvecklingsintresse från företaget? Eller helt enkelt slänga iväg CVn till några rekryteringsfirmor som arbetar inom life science?

Kottepappan och Kottemamman är väldigt olika på vissa punkter. Kottemamman äter massor av frukt till skillnad från Kottepappan, som möjligen kan äta äppelkaka eller äpplemuffins. Inga andra frukter har hittills slunkit ner under våra snart åtta år tillsammans (åtminstone inte vad Kottemamman sett). Nu finns det en förklaring: gener!! Vilken tur att vi ska adoptera, så har vi kanske lite större chans att få ett barn som äter frukt! Det gäller att se det positiva i det hela! Kottepappans icke-fruktätande har t o m psykat ut dagisfröknar, DET är bra jobbat!

Å andra sidan, matvanor är lite "kasta-sten-i-glashus" vad gäller just Kottemamman. Hon tvärvägrar som en envis tax om någon försöker servera lamm, fårost, getost, anka eller brysselkål. Att hon dessutom är allergisk mot vissa saker gör ju inte heller att hon är någon enkel middagsgäst. Vem sa att det skulle vara enkelt, det där med mat?

Så här dags, om två veckor, så håller flyttfirman som bäst på att packa vår lägenhet och vi själva är på husgenomgång med byggbolaget. Det kommer att kännas konstigt att lämna lägenheten som vi bott nästan sex år i (för att inte tala om utsikten från balkongen), men det ska också bli skönt med lite större och trädgård. Även om det nog är det mest Svensson-artade jag gjort hittills, eller hur L?