(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

På allmän begäran kommer här ett gäst-inlägg från kottepappan….

Jag var på djupintervju idag hos familjerätten i vår kommun.  Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig i förväg, men jag var beredd på många sneda huvuden och många frågor om "mitt inre barn".

Hur som helst, jag och de två socialtanterna satte oss i ett konferensrum där de ritat upp en lång pil på ett papper och jag fick snabbt reda  på att detta var min "livslinje" som vi skulle fylla på med information.  Sedan blev det en genomgång av i stort sett hela mitt liv fram till nu där många av följdfrågorna var av typen "Hur hanterade du XXX" eller "Kan du utveckla hur YYY kändes".  Det kändes som att jag hade bra svar på en del saker, men annat som jag inte alls har reflekterat över blev det nog mer svamliga svar på.  Jag menar att man kanske inte alltid "hanterar" saker och ting som händer, utan att livet mer rullar på, åtminstone för mig. 

När vi gått igenom mitt liv så blev det lite mer allmänna frågor.  Jag fick (för tredje gången tror jag) frågan från den ena social-tanten hur mitt inre barn ser ut…  Vi pratade också om hur jag och Kottemamman är lite olika i att hon vill ha mer kontroll medan jag inte planerar så mycket i förväg utan försöker leva mer i nuet.  Precis efter att jag förklarat att jag inte planerar så mycket i förväg så fick jag frågan om hur jag trodde att vårt liv ser ut om 5 år.  Det verkar som om de inte riktigt lyssnade på vad jag sade utan utgick från sin standardfrågemall (åtminstone just här).

När vi var klara utspelar sig följande dialog:

- (Ena socialtanten) Då var vi klara, är du trött?

- (Jag) Nej, inte så farligt faktiskt.

- (Samma socialtant) Ja, man kan bli ganska utpumpad efter ett sådant här pass…

Återigen så lyssnade hon alltså inte på mig

Nåja, man kan ju raljera om detta, men totalt sett tyckte jag ändå att det var en ganska bra intervju.  Man fick bara ta socialtantsstilen med inkännande blickar, huvuden på sned och ett alldeles överdrivet problematiserande med en klackspark så gick det bra. 

/ Kottepappan 

Kottemamman ska försöka övertala Kottepappan om att gästblogga lite om dagens djupintervju på familjerätten. Lite nyfikna är ni väl, eller hur?

I adoptionsläkarundersökningen ingår också det i adoptionskretsar berömda viskprovet. För er som inte varit inne i den världen än så behövs förmodligen en förklaring. Det går till så att den blivande föräldern placeras i ena änden av rummet och blundar (så att man inte ska kunna se vad doktorn säger genom att läsa på läpparna) och doktorn viskar några siffror. Om man hör vilka de är är man godkänd.

På något vis känns det som att det måste i detta teknikens tidevarv finnas mer relevanta och sofistikerade metoder att testa folks hörsel än att gömma sig bakom ett skrivbord och viska. Det känns lite små-stenålders (grusålders?)… Likaså synundersökningen är något farsartad, man ska läsa så långt ner på syntavlan som möjligt från typ sex meter. Inga problem för Kottemamman som är något översynt. Däremot ser Kottemamman inte så mycket på nära håll, men uppenbarligen förväntas man inte behöva känna igen sitt barn om det är nära. Hm?

Som sagt, det finns mycket i adoptionsprocessen som man inte förstår. Undrar just hur lång tid det tar innan mitt inre barn gör uppror och talar om för de yttre familjerättstanterna vad som skulle behöva förändras…