Det inre barnet
Så var det då det här med det inre barnet…
Vi hade, som sagt, ingen riktig koll på att vi förväntades ha något slags inre barn…vilket onekligen gjorde det hela mycket mer spännande eftersom så mycket verkar kretsa runt just det där inre barnet. Om vi har förstått det hela rätt så har man något slags inre barn med sig från barndomen och dessutom så har man gjort sig en inre-barn-bild av sitt väntade barn också. (Hepp, vem sa att det skulle vara enkelt?).
Första gången vi stötte på det hela var när vi ombads beskriva hur bilden av det inre-väntade-barnet såg ut. Vilken tur att vi har gått teaterkurs båda två och är vana att improvisera.. Så, tja, ehm, vi klämde väl ur oss någon beskrivning av en medel-fyraåring och med det verkade damerna nöjda, särskilt när vi hävdade att det var svårt att ha bilder av något större barn än så eftersom våra vänner inte har så stora barn än och man på något vis baserar sin inre-barn-bild på vad man upplever också (det lät skitflummigt, men de verkade hemskt nöjda med den utläggningen).
Sedan dess har det inre barnet poppat upp lite varstans i diskussionerna med familjerätten. Hett tips för er som är på väg in i adoptionsprocessen är att åtminstone fundera ihop något som låter trovärdigt. Det kan ju vara så att era utredare gått samma inre-barn-kurs som våra! Det inre barnet verkar vara den del av en som aldrig blir stor och bär med sig alla minnen från barndomen och det kommer att påverka en som förälder. Tror vi. Vi vågade inte riktigt avslöja vår okunskap i ämnet för familjerätten utan satsade på vild improvisation…
