(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

…när en väldigt nära vän visar sig ha bröstcancer? Det är så ledsamt så det är inte klokt. Tack och lov verkar tumören ha upptäckts tidigt (hon har alltid varit noggrann med att undersöka sina bröst själv), men ändå. Det är en tumör. Jag kan inte beskriva hur ledsen jag är över att hon ska behöva gå igenom det här. Jag kan bara hoppas att den inte metastaserat.

Livet tar ibland tvära kast och vändningar. Man borde vara förberedd på det, men ändå…ändå blir man förvånad. Vi har haft cancer i vår närhet förut och känslan just nu är lite deja vu. Det är inte roligt.

Senaste beskedet från Adoptionscentrum är att det är 1,5 års väntetid här i Sverige om man vill skicka sina handlingar till Sydkorea. Om Sydkorea accepterar oss kan vi alltså (med dagens väntetid) skicka i augusti 2008. Det är hysteriskt långt tills dess, men det är ju det land vi känner mest för. Och om inte Sydkorea accepterar oss så kommer vi att bli förvirrade, för vad ska vi då välja? Vi har ingen naturlig anknytning till något annat land.

Nåväl, första steget är är att få ett medgivande…och sedan skicka medgivande och landönskemål till AC och se vad de säger. I slutet av året vet vi förmodligen vart vi kan få skicka vår ansökan. Det är hysteriskt långt tills dess också…

Sådärja, alla kartonger är uppackade!

Vi håller just nu på att baxa upp saker på vinden, det är inte helt enkelt eftersom vindstrappan är av typen smal trästege. Kottemamman stukade till handleden genom att slåss med högst osamarbetsvillig låda igår eftermiddag. Den ville definitivt inte upp på vinden, den saken var helt klar. Kottepappan halkade i den vanliga trappan och sträckte armen samt smällde i fötterna. Det är ett hårt jobba att flytta och ett hårt jobb att vänja sig vid att bo på två våningar (Det är inte bara trappan man ska vänja sig vid utan även det faktum att saker och ting konstant är på fel våning hela tiden..).

Ikväll ska vi försöka utrota dammälgarna inför hembesöket imorgon! Gode gud vad städfixerad man blir, men å andra sidan…tänk om dammälgarna biter damerna från familjerätten i tårna under besöket? Får man medgivande ändå?