(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Kottemamman råkade dänga sin telefon i skrivbordet och då dök det upp en helt ny symbol på displayen. Det såg ut som en randig julgran, ungefär. Kottemamman konsulterade avdelningens synnerligen kontorstekniskt begåvade sekreterare, som suckade lite och sa: "Du har stängt av ljudet", tryckte lite på telefonen och återställde inställningarna.

Kottemamman har, trots fyra år med samma telefon, inte lärt sig alla konstiga finesser på den (den har t ex ett baby-alarm som jag inte riktigt vet hur det är tänkt). Varje år det är omställning från vintertid till sommartid (och tvärtom) så måste Kottemor låta sekreteraren ställa om det. Pinsamt…

Sådär, nu börjar vi hämta oss från hembesöket. Fortfarande känns det som om de problematiserar allt som kan problematiseras, men….tja, det är väl helt enkelt så det fungerar. Man ska bli ifrågasatt och utredd på längden och tvären. Vi förstår fortfarande inte varför det skulle vara problem om vi får ett barn som inte är lika intellektuellt lagd som oss (är vi verkligen så hemskt intellektuella?).

Några kul saker som familjerätten sa igår var att de uppfattar oss som tvillingsjälar och att vi är väldigt samstämmiga. Kottepappan konstaterade igår kväll att vi nog snackade ihop oss rätt duktigt under föräldrautbildningen, i den mån vi hade olika uppfattningar från början. Men visst är vi lika, innerst inne. Utåt sett är vi kanske aningens olika, men innerst inne så!

Vi diskuterade också hur stort barn vi vill/kan ta emot och enades om att begära medgivande för 0-24 månader. Vi förklarade också att vi gärna tar emot tvillingar, så det skulle de skriva in i utredningen. Varje år kommer det något tvillingpar, och har vi möjlighet så vill vi gärna få bli tvillingföräldrar. Kottepappan har alltid sett sig som tvåbarnspappa och Kottemamman har alltid sett sig som tvillingmamma. Vi får väl se (hur chockad kommer man att bli på en skala om AC ringer och säger att man fått två barn?)