(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Ibland funderar man över hur människor tänker (nu när vi har tillfällig paus i adopterandet i väntan på nämndmötet nästa vecka så hinner man både uppfatta och reflektera över världen omkring en). Idag blev Kottemamman, milt uttryckt, förvånad över sin chef. Igen. En del trogna läsare kommer säkert ihåg att chefen tog med alla andra i gruppen på anställningsintervju och "glömde" Kottemamman. Det är fortfarande samma chef (bara så ni vet). Imorgon börjar kollegan som alla andra intervjuat (Näääe, jag är iiinteee bitter….) och idag kom hans skrivbordsstol. Vi har viss brist på sådana så det beställdes en ny till honom. Fair enough, klart killen ska ha en stol! Sekreteraren kom och ställde den på hans blivande plats. Finfint, allt i ordning!

Döm om min förvåning när chefens favorit i vår grupp dyker upp två minuter senare och provsitter stolen. Jo, chefen hade sagt att om hon gillade den nya stolen bättre än sin gamla så kunde hon ta den och lämna sin gamla till den nya kollegan. Så blir/blev det, favoriten gillade den nya stolen så hon lade beslag på den direkt. Jag trodde inte mina ögon. Å andra sidan…ingenting förvånar vad gäller den här kollegan och vår chef. De jobbar sena kvällar tillsammans, sitter gärna inne på hans rum (ingen vet riktigt vad de gör, men när jag hade samma roll som hon har nu så inte behövde jag tillbringa timmar med chefen inte…) och nu senast (alltså innan stolshistorien) så bytte hon plats i kontorslandskapet och sitter nu direkt utanför chefens dörr. "För de jobbar så mycket tillsammans". Själv har jag försökt få byta plats i över ett år eftersom alla som jag jobbar med sitter på en annan våning. Behöver jag säga att jag inte fått respons för det?

Hm ja, det är dags att hitta en ny chef. Snart. Innan jag blir tokig.  

Gårdagens stora nyhet verkar vara att en Östermalmsskola inte tycker att ungdomarna ska ha "häng" på brallorna eller för urringade kläder. Den allmänna opinionen verkar vara att Östermalmsskolan ska ge fasen i att tycka något om klädseln.

Kottemamman är i detta fall lite motvalls med opinionen. När jag var liten kallades det Gällivare-häng om byxorna ens fladdrade minsta lilla i grenen. Jag har ingen aning om vad dagens fladder i knähöjd skulle kunna kallas. Treriksrös-häng, möjligen? I alla fall: jag vill inte se så mycket av folks stjärtskåror. Jag är till och med totalt ointresserad av det. Skulle aldrig kunna tänka mig att ha något så lågt skuret att man kan se ens vilka underkläder jag har. Jag vill inte se vad andra människor har för underkläder heller (undantaget är förstås Kottepappan..). Vore det inte enklare att helt enkelt gå helnaken om man nu vill visa upp sina ädlare delar för omvärlden?

Fast det är förstås rätt skojigt, det här hängmodet. När supercoola tonårsgrabbar ska ta sig av bussen och måste hålla i brallorna i trappan, misslyckas och gör en vurpa rätt ut för att byxorna sitter ihop i knähöjd. Det finns viss underhållningsfaktor i det! Usch, vad elak jag är…

Efter alla kartonger som vi kånkade hem i lördags så var det då dags att försöka montera upp sakerna ifråga. Kottepappan gav sig på ett vitrinskåp från IKEA och Kottemamman monterade en liten bänk till hallen. Allt gick bra, IKEA är duktiga på tydliga anvisningar om hur man ska göra. Därefter skulle Kottemamman montera en golvlampa från (tror jag) MarkSlöjd. Enligt monteringsanvisningen var det två enkla steg. I verkligheten fick Kottemamman konsultera Kottepappan, som också kliade sig i huvudet (trots en civilingenjörsexamen i botten). Det tog en halvtimme innan vi med förenade krafter lyckats genomskåda vad de INTE hade tagit med för steg. Till slut fick vi ihop den och den blev ursnygg (men jag tänker aldrig montera isär den igen). Därefter var det dags för en IKEA-lampa, där det största problemet bestod i att få ut den ur kartongen. Monteringen, däremot, den tog ungefär två minuter. Heja IKEA!

Det verkliga eldprovet bestod av taklampan till vardagsrummet. Sällan har jag sett en mer korkad konstruktion. Det slutade med att Kottepappan stod och försökte skruva fast trådarna i sladden i ett fäste i taket, alltmedan Kottemamman stod med armarna rakt upp och höll lampskrället. För transformatorn skulle, av en fullkomligt outgrundlig anledning sitta fastmonterad i taket och sedan skulle man "bara" skruva fast en kåpa över. Om man istället hade haft ett takfäste och lagt transformatorn i kåpan hade man kunnat göra största delen av monteringen på marknivå istället. Vilket hade varit enklare. Mycket enklare. Nämnde jag att jag har träningsvärk i armarna idag? Till slut fick vi i alla fall upp eländet. Och ja, det blev jättebra, men hu vilket slit!

Man skulle kunna tro att så många gånger som vi varit på IKEA så har vi större delen av deras sortiment hemma i huset. Så, mina vänner, är inte fallet, trots allt. Det finns mycket kvar att köpa! För säkerhets skull åkte vi dit idag, en lagom gråmulen lördag strax efter lön. Det är då man får uppleva IKEA ordentligt och frottera sig med alla andra IKEA-minglare (jodå, IKEA kallar lördag em för mingeltid!). Svettigt värre, folk överallt, köer, köer, folk som gick varvet åt fel håll (borde förbjudas, man snubblar över dem), mer köer. Trots detta lyckades vi komma ut några tusen kronor fattigare och med ännu fler platta paket att stuva in i bilen. Nu tror vi att det var sista gången på länge vi storhandlade där. Kottemamman spanade dock in barnavdelningen och konstaterade att dit ska vi återvända när det närmar sig tid för barnbesked. Måste ju provåka rutschbanan och kolla att den inte är farlig… Tror ni man kan få testa bollhavet också, för säkerhets skull?

DN.se har en sonettgenerator. Kottemamman behövde bli av med lite väntefrustration, vad passar då bättre än att göra en sonett?

I väntan på att nämnden ska ge oss ett medgivande kan vi inte göra någonting runt adoptionen. Det känns lite frustrerande… (liksom mycket annat i den här processen….) Kan vi få ett par doser tålamod till?

Hela Kottefamiljen ägnar sig, med liv och lust, åt att prata med och träffa headhunters. Enda problemet är att får någon av oss nytt jobb…så ändras förutsättningarna…och medgivandet blir ogiltigt…och vi måste komplettera utredningen….och få ett nytt medgivande från nämnden… Vem sa att livet skulle vara enkelt? Just att man blir snudd på livegen som adoptant är en STOR frustration. Allt som förändrar (nytt jobb, nytt hus, nytt-vad-som-helst) måste tas upp och så får man köra medgivandesvängen ytterligare en sväng.

Tålamod. Kan jag få ett helt paket, tack?

Förutom att vi låter så präktiga och välartade så man nästan inte tror att det är sant så ser utredningen riktigt bra ut. 7 tätskrivna sidor om oss och vårt liv, både tillsammans och innan vi träffades. Några små sakfel behöver ändras, t ex så har Kottemammans morfar döpts till Gösta genomgående (sist vi kollade så hette han Göran och jag tror att han vill fortsätta kallas för det). Kottemammans bror har blivit omlokaliserad…till Bryssel (också lite oklart hur det gick till). Kottepappans mamma bor inte kvar i den villa han växte upp i, men annars så är det mesta rätt. Att Kottepappan skulle vara lite tillknäppt vill vi omformulera till att han är mer tystlåten än sin fru…

Så…det har tagit tid, men om inte nämnden får superfnatt är vi godkända om några veckor. Vilken tid det har tagit…

2006 December: första kontakten med familjerätten inför ansökan. Kötid cirka 6 månader.
2007 Januari-Mars: Obligatorisk föräldrautbildning. Oj, vad mycket problem det kan bli om man adopterar..*suck*
2007 Februari: Infosamtal på familjerätten.
2007 Maj: Vi börjar tjata på familjerätten efter att ha insett att kölistan är så informell att det mer gäller att köa ett par månader och sedan ringa och tjata om tid.
2007 Juni: Påbörjar utredningen
2007 Augusti: Läkarundersökningar och specialistläkarintyg.
2007 September: Hembesök x 2 av familjerätten
2007 Oktober: Utredningen skrivs (hur KAN det ta så lång tid att skriva sju sidor?)
2007 November: Förhoppningsvis medgivande. Utredningen skickas till AC för genomläsning och landdiskussion.

Familjerätten är fortfarande fixerad vid att vi är så hemskt intellektuella och att det kan ge problem om inte vårt barn är det. För säkerhets skull hade de skickat med en artikel som refererade en doktorsavhandling om det hela. Subtil hint, NOT! Kottemamman som är lite statistiskt forskarlagd emellanåt konstaterade efter genomläsning att 20 adopterade barn inte är ett speciellt stort urval och definitivt inte tillräckligt för att dra några slutsatser på en mer generell basis.

…nu har Kottemamman tjuvkikat i utredningen. Jisses, vad vi låter präktiga!

Idag vid lunch får vi hämta en arbetskopia av utredningen. Imorgon behöver vi lämna in synpunkter, för vår utredare är ledig på fredag och på tisdag ska papprena vara hos nämnden. Det ska bli oerhört spännande att se vad de skriver om oss, tänk om vi inte känner igen oss själva alls?

Ibland är allas eder Kottemamma mer än lovligt förvirrad. Hurtbullen i henne slog till och därför promenerades det hem (ungefär fyra km). På vägen passerades Konsum för lite inhandling till middagen imorgon (då Kottefamiljens nyopererade vän kommer på besök). Kottemamman fixade sallad, tomater, parmaskinka, mjölk, choklad-från-Anton-Bergh och…så stod man där då lite förvirrad innan kassan och tänkte "Det var något mer. Jag vet det, det VAR något mer". En stilla flukt i varukorgen bidrog inte med några lysande idéer till vad det kunde vara som saknades. Så Kottemamman tänkte att "jaja, jag inbillar mig nog". Knappt hann hon kliva innanför dörren förrän hon kom på det. Kalvfond. En flaska Kalvfond till cognacs-och-grönpepparsåsen till den cognacsflamberade rostas-filén. Skit också! Efter flytten är det 20 minuters promenad enkel väg till affären…så man kilar liksom inte bara förbi när man glömt något.

Och inte kan jag skylla på någon amningshjärna heller!