(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Idag var min chef spårlöst försvunnen. Det satt en lapp på hans dörr om att han skulle komma imorgon. Via en initierad kollega lyckades jag få reda på var han var. På den där konferensen som jag bett att få åka på för att hålla mig uppdaterad om det senaste. Inte undra på att han hållit tyst om sin veckoplanering.

Jisses ja. Måtte jag få en egen liten avdelning att chefa över. Jag har dyrt och heligt lovat min vän M att bli en bra chef. Synd bara att man inte haft så många bra förebilder. Å andra sidan: jag vet precis hur jag tycker att man inte får vara/bete sig som chef. Det kanske är en insikt så god som någon?

Och får jag nytt jobb så gäller förstås inte vårt medgivande längre utan då måste vi upp i nämnden igen. GAAAAH! 

Nu har jag verkligen lackat ur. Kommer ni ihåg min märkliga kollega? Igår fick jag reda på att hon får åka på en stor och viktig konferens, men jag får stanna hemma. Det hela ter sig lite märkligt eftersom jag jobbar mer med det som konferensen handlar om än vad hon gör. Och uppenbarligen har ingen lyssnat och tagit till sig slutsatserna efter förra konferensen. Nääääe, jag är iiiinteeeeee bitter!
Uppenbarligen är det jag gör, säger och tycker inte intressant för det här företaget. Dags att byta koordinater!

Och gänget jag träffade i fredags och idag vill ha referenser. Jag tror att det är ett bra tecken! Gänget jag träffade igår kommer att bestämma sig inom en vecka om jag går vidare. Och imorgon kväll träffar jag ytterligare ett gäng. Det borde ju trilla ut åtminstone något av allt detta (om inte annat så börjar jag bli intervju-van och det är alltid bra).