Ibland blir man förbannad
En familj i den mer perifera bekantskapskretsen har också adopterat. Vi trodde att de adopterat eftersom frun i huset haft cancer, men så var det inte. De var inne i adoptionssvängen innan det hände. Däremot så höll de tyst om att hon fått cancer och adopterade ändå. Jag trodde inte mina öron! Vi har nämligen varit helt uppriktiga och ärliga i vår hemutredning och redovisat varenda sjukdom och defekt vi lyckats dra på oss, vilket gör att vi inte blir godkända i så många länder. Vi har också talat om att vi inte är aktiva i kyrkan, vilket gör att ytterligare länder stryks. Vi vill ha vårt barn på schyssta, ärliga premisser så att vi kan ha ett gott samvete. Enligt medgivandet så ska man anmäla allt som är väsentliga förändringar, och jag måste nog erkänna att jag tycker att cancer är det. Jag tycker att för både barnets och föräldrarnas skull bör det ha gått en tid så att man ser om det verkar finnas risk för återfall. Däremot tycker jag absolut inte att föräldrar som haft cancer är olämpliga, inte alls!
Att tiga om något sådant är, i mina ögon, fel. Det innebär att man fått sitt barn på fel sätt och kanske att någon annan i kön under tiden blivit för gammal och därmed inte fått barn alls. Jag tycker inte att det är rätt mot någon. Alldeles oavsett att det i det här fallet gått jättebra än så länge.
Nåja, min förkylda hjärna kanske är enkelspårig och jag tycker annorlunda imorgon. Fast jag tror inte det…det här är lite för fundamentalt i adoptionsvärlden..
