Kollega med mycket kort näsa
Idag har vi varit ute och käkat med avdelningen. En av kollegorna visade sig (med tanke på hur långt han tänkte) ha en väldigt kort näsa. En alldeles väldigt kort, snudd på obefintlig näsa. Vi satt och diskuterade vilka specialiteter som är intressanta och han hävdade bestämt att han aldrig skulle kunna tänka sig att bli gynekolog. En annan kollega sa previs tvärtom, att gynekologi tyckte hon var jätteintressant. Varför då, undrade kollegan med näsan (han kommer att göras bloggkänd under detta tilltal). Jo, sa den andra kollegan, tänk dig att vara fertilitetsläkare, det är verkligen hur spännande som helst och har man tur så kan man hjälpa sina patienter med att få ett barn, kan man ha ett mer fantastiskt jobb. Höhö, tyckte kollegan med näsan, ja tänk om man gjort en undersökning och så är det bara att säga till paret att, höhö, det är bara att adoptera.
Ridå. Min chef som var den ende i sällskapet som vet om något om adoptionen såg ut som om han hade fått ett slag i huvudet. Min andra kollega (som jag vet har behandlats för just fertilitetsproblem med lyckat resultat) såg ut som en citron och övriga uppfattade inte ens klavertrampet. Jag funderade på om jag skulle le vackert och förklara att för en del av oss så är det just i adoption man har landat, men jag orkade faktiskt inte ens ta upp diskussionen. Jag hade sänkt stämningen totalt för resten av gänget eftersom jag blev skitförbannad.
Han har en väldigt väldigt kort näsa. Det sägs att handstorlek hör ihop med storlek på en del annat. Undrar om samma sak gäller för näsor. (Närå, jag skiter fullkomligt i storlekar på mina kollegor egentligen. Jag är just nu bara väldigt förbannad. Det går säkert över till imorgon. Eller inte. )
