(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Ojdå.

12.47 kom mail från VD om att jag och några kollegor förväntades samlas i ett konferensrum. Obligatorisk närvaro. Jag gissade på att det var större projektomorganisationer och organisationsomorganisationer (hm, klurigt ord det där!). Jodå. Det var det. Min projektledare/chef entledigas och jag har nu en utländsk chef (inget emot utlänningar, men det är ibland andra kulturella värderingar vad gäller föräldraskap och arbetsliv). Han tycker att a) vi är lediga för mycket och b) att helgerna är för långa. Och så blir han arg om man inte tycker som honom.  Det känns ehm, som urusla förutsättningar både som anställd och som blivande förälder.

Är det verkligen inget annat företag som behöver mig?

Jag och vännen E klurade lite runt det där med att lämna jobbet för föräldraledighet och tappa lite av sitt vanliga fotfäste i tillvaron. Man är så väldigt mycket sitt jobb i vissa lägen, det är där man har ansvar, uträttar saker och bedöms. Att gå på föräldraledighet blir lite av ett "men-hjälp-hur-ska-de-klara-sig-utan-mig" och ett "men-vad-är-jag-nu-då". För så mycket i vårt samhälle är baserat på att man bedöms och värderas (antal projekt, antal kunder, antal vad-som-helst, kundbetyg, utvärderingar osv) och så mycket av jobbidentiteten baseras på det. Vad bedöms man på sedan? Antal bytta blöjor, antal gungningar i lekparken? Hur känner man att man är en bra förälder och att man faktiskt klarar sig utan jobbet ett tag. Att det är tid utan den typen av prestationskrav som man är van vid? Och hur blir det? Och hur blir man bekräftad som förälder? För det behöver man nog också känna (även om jag antar att Kotten kommer att gurgla förnöjt över palsternackspurén så kanske man känner att man behöver något mer?).

Nu har vi i alla fall anmält oss till höstens hämta-barn-kurs. Det känns lite konstigt, fast bra, fast konstigt, fast…ja, ni fattar! Vi kommer, som det verkar, att ha sällskap av Korea-familjen från grannkommunen. Kul!

Vi har lyckats, trots allt, klämma in en skidresa också. Det blir torsdag-söndag i Åre i mars, mot ett heligt löfte till min projektledare om att jag inte ska bryta några ben (de som känner Kottemamman IRL vet att sånt kan hända, på de mest osannolika ställen. Det är därför större frakturrisk hemma i vardagsrummet än i en svart puckelpist. Inte för att Kottemamman ska åka några svarta puckelpistar heller…så avancerad är hon inte i skidåkarhänseende, men i alla fall. Ja, som sagt, IRL-folket vet…).

Det är lite segt just nu. Det tar ett antal månader till innan vi får sammanställa och skicka ansökan. Det händer INGENTING innan dess (känns det som). Jag vill åka skidor en vecka, men får inte ledigt från jobbet. Projekten på jobbet är helkaotiska (och det är inte mitt fel och jag kan inte heller påverka det ett enda dugg). En klinisk prövning hotar att sammanfalla med prognosen för när vi får barnbesked (det kommer att bli jättepoppis om jag bara släpper allt och drar till Seoul). Stressnivån på jobbet är enorm hos alla, inklusive ledningen.

Ikväll har vi spelat Trivial Pursuit med några goda vänner. (Kottemamman kammade hem vinsten för sitt lag med sin oerhörda kunskap om japanska nobelpristagare, hehe!).
Vi ställer oss alla lite förundrade till svaret på frågan "Vilken är den vanligaste sjukskrivningsorsaken för svenskar mellan 20-64 år?". Svaret är nämligen syfilis. På kortet efter dök samma fråga upp igen, men då hade man hunnit medicinera bort syfilisen och svaret var istället ryggbesvär. Så, hur många av er brukar sjukskriva er och ange att ni fått en släng av syfilis? Varken Kottemamman eller Kottepappan har någonsin sjukskrivit sig av den orsaken, fast vi är förstås inte säkra på huruvida vi har det eller inte. I adoptionsutredningen behöver man nämligen bara lämna HIV-prov…

Nu när vi börjat berätta för fler och fler att vi väntar på adoption får man höra en hel del konstigheter. De allra flesta gratulerar bara och frågar lite hur vi valt land, men en del andra…ja, ojoj…

Några exempel:
*"Nu ska du se att du blir gravid, nu när ni bestämt er för adoption" (Jahadu, jag tror att det krävs lite mer än ett adoptionsbeslut för det)
* "Varför ska ni adoptera?" (Jag tycker att det är en rätt närgången fråga. Känner vi varandra så väl att du tror att jag vill diskutera det med dig och blir du en lyckligare människa om du får reda på varför?)
*"Då får ni säkert ett eget barn när ni kommit hem med ert adoptivbarn, jag känner en kompis som försökte bli gravid i sjuttielva år och när de kom hem, ja då minsann hade pressen släppt och hon blev gravid, så nu har de två barn" (Åh, en till som känner någon som minsann bara behövde adoptera så fick de biologiska barn. *suck*)
*"Men då får ni ju inget eget barn!" (Jodu, vår son/dotter kommer att vara vårt eget barn, jag lovar!
*"Jag har hört att det bara är en massa problem med adopterade barn, de har sjukdomar och blir kriminella och…" (Och det här var tänkt att muntra upp mig i mitt föräldraskap? Vi har gått föräldrautbildning och gjort utredning, vi har fått vår del av problematisering, tack!)
*"Jaha, ni ska köpa barn!" (Nej, vi betalar barnets kostnader i hemlandet och en del administration runt det. Vi köper inte, vi adopterar ett barn. Punkt."

Kottepappan är iväg utomlands på kundmöte och Kottemamman är därför gräsänka tills på fredag. Sålunda var det inte så bråttom hem från jobbet utan Kottemamman shoppade lite på vägen hem. Minst fashionabelt var väl ett besök på apoteket, men det var istället helt nödvändigt så det var svårt att komma ifrån. Shoppingtarmen däremot hade triggats av kollegans "du, du vet att det är halva priset i skoaffären va?" och Kottemor styrde därför kosan dit. Och där stod de. Kängorna. Med Kottemammans favoritklackar med extra stötdämpning. 400 kronor senare var de utlösta (både kängor och klackar) och följde med Kottemamman hem. Av bara farten råkade Kottemamman passera butiken bredvid skoaffären också (den på vänster sida, inte den på höger med gräsliga tantkläder i konstiga mönster och material. Visserligen är Kottemor till åren kommen, men det finns gränser. Definitivt.). Där hängde det en tunika och tjoade om att den också ville följa med hem. VISA-kortet kunde inte motstå sådana flörtförsök….

Kottepappan har knappt lämnat huset, AC har rett ut förvirringen kring könumret och Kottemamman tröstshoppar redan. Jisses, var ska det här sluta?

Jippi. *NOT* AC hade gett oss fel könummer, de hade tappat bort en siffra på fel ställe. Så vi åkte tillbaka i kön några platser mot var vi trodde att vi befann oss…*mutter*. Nu är det i alla fall ungefär 40 familjer före oss. Det känns överkomligt! Bara under januari hittills har det kommit sju barn från Sydkorea, så just nu (och i adoptionsvärlden är det verkligen "just nu", man vet aaaldrig vad som händer imorgon!) rullar det på väldigt bra!

Man kan konstatera att AC i alla fall är snabba på att svara på mail. Dock är svaret helt irrelevant..*suck*

Vårt mail löd: Hej! Vi hittar oss inte på kölistan till Korea. Enligt ditt brev 2007-12-xx är vårt anmälningsnummer 2007xyzq…men något sådant finns inte med på listan efter dagens uppdatering.
Kan du kasta lite ljus över det hela? Mvh Kottefamiljen

Svaret från AC löd:

Hej!
Ni står placerade i kö. Den nya listan kom ut i går em.
Vi ändrar ungefär en gång per månad på nätet.

Jamendåså. Eh. Då vet vi ju precis. *NOT* (Jodå, jag är medveten om att AC har MASSOR att göra…och att det nog gick lite fort när de svarade på vårt mail. Men å andra sidan, nu får de ju ett mail till…och ännu mer jobb…)

Idag har Adoptionscentrum uppdaterat sin lista. Nyfiken som i synnerhet Kottemamman är så surfade hon för att se hur många familjer som är före innan det är vår tur. Nu kommer vi till det spännande: VI FINNS INTE MED PÅ KÖLISTAN! Gissa vem som omedelbums mailade adoptionskonsulenten och frågade vad som hade hänt. Inget svar än. Förhoppningvis är det bara ett skrivfel någonstans….