Vådan av att vara logisk
Mina kollegor tycker att jag är en mycket logisk och resonerande person. Trots detta så händer det märkliga saker när Kottemamman är i farten… Under dagens lunch diskuterades bilkörning och Kottemamman berättade om hur det var när hon övningskörde. 15 minuter senare raglar kollegorna ner till avdelningen med ont i magen och muttrar "du får inte berätta sådana här roligheter, man får så ont i magen av skratt".
Nåväl, eftersom dagen idag är sällsynt trist och grå så kanske jag kan muntra upp någon med några anekdoter från körlektionerna…
Första lektionen övade vi på en stor parkeringsplats. Kottemamman hade aldrig kört bil innan, så det där med växla, gas, koppling (helst samtidigt om man inte tänkt hoppa fram när man krypkör) var inte helt enkelt. Efter en timmes hoppande i varierande farter runt parkeringsplatsen föreslog läraren att jag skulle försöka parkera. Det gjorde jag. Klockrent och spikrakt. Snyggt. Körskoleläraren var impad och något förvånad, men berömde det hela och sa sedan att vi skulle byta plats så skulle han köra tillbaka till stan. DÅ släppte Kottemamman upp kopplingen. Mazda-bilar hoppar FÖRVÅNANSVÄRT långt om man har ettan ilagd. Typ en halvmeter framåt och där stod en betonggris. Behöver jag säga mer? …
Något senare i utbildningen skulle vi öva på att backa. Kottemamman backade i hög fart omkring på samma parkeringsplats och det gick utmärkt. Backningen gick i högre och högre fart, varvtalet gick upp och ja, ni vet hur det låter när man har lite för höga varvtal? Jepp, det är dags att lägga i en högre växel. Så det gjorde Kottemamman. Tvåan. Det krävde både armstyrka och envishet, men ger man sig f*n på det så går det. Växellådan har aldrig varit så förvånad. Inte körskolläraren heller. Han undrade försiktigt hur jag hade tänkt, och när jag hade förklarat så frustade han genom skrattparoxysmerna att "Men Kottemamman, det FINNS ingen BACK-TVÅA". (Inom parentes kan jag berätta att bilskolorna har försäkringar för sånt här. Lärde jag mig. Vi fick ehm…byta växellåda. Och jag fick lova att aldrig ens tänka tanken att lägga i back-tvåan igen…)
Ännu något senare skulle vi öva i rondell. Man ska ju göra (och köra) som läraren säger, så det gjorde Kottemamman. Jag tror aldrig att min bilskollärare kommer att använda uttrycket "kör rakt fram i rondellen" mer. Ehm.
När vi sedan närmade oss uppkörning skulle vi ha lite mer navigationsövningar. Ni vet, öva efter att köra efter vägskyltar och så. Jag kan svära på att han sa att vi skulle köra mot Kalmar. Eftersom jag inte hittade en enda skylt till Kalmar, så resonerade jag som så att Kalmar ligger söderut. Alltså kör vi söderut tills vi hittar en skylt mot Kalmar, den måste ju komma förr eller senare. (Denna körning genomfördes ungefär 50-60 mil från just Kalmar). Vi körde i säkert 15-20 minuter tills min bilskollärare kraxade fram ett "Men, vart är vi på väg?". "Kalmar", svarade Kottemamman. "Kalmar?!?" undrade en något konfunderad lärare. Kottemamman förklarade hur genomlistig hon hade varit i sitt resonemang och varför vi därför alltså åkte söderut. Körskolläraren grät av skratt. Han hade inte sagt Kalmar. Han vet än i dag förmodligen inte vad han sa egentligen. Men han låg dubbelvikt i framsätet väldigt väldigt länge innan han slutade skratta.
Japp, det är Kottepappan som ska övningsköra med Kotten. Även om Kottemamman är oerhört logisk, om hon får säga det själv (och hon tog körkortet på första försöket. Det kan man inte tro…)
