(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Ojdå.

12.47 kom mail från VD om att jag och några kollegor förväntades samlas i ett konferensrum. Obligatorisk närvaro. Jag gissade på att det var större projektomorganisationer och organisationsomorganisationer (hm, klurigt ord det där!). Jodå. Det var det. Min projektledare/chef entledigas och jag har nu en utländsk chef (inget emot utlänningar, men det är ibland andra kulturella värderingar vad gäller föräldraskap och arbetsliv). Han tycker att a) vi är lediga för mycket och b) att helgerna är för långa. Och så blir han arg om man inte tycker som honom.  Det känns ehm, som urusla förutsättningar både som anställd och som blivande förälder.

Är det verkligen inget annat företag som behöver mig?

Jag och vännen E klurade lite runt det där med att lämna jobbet för föräldraledighet och tappa lite av sitt vanliga fotfäste i tillvaron. Man är så väldigt mycket sitt jobb i vissa lägen, det är där man har ansvar, uträttar saker och bedöms. Att gå på föräldraledighet blir lite av ett "men-hjälp-hur-ska-de-klara-sig-utan-mig" och ett "men-vad-är-jag-nu-då". För så mycket i vårt samhälle är baserat på att man bedöms och värderas (antal projekt, antal kunder, antal vad-som-helst, kundbetyg, utvärderingar osv) och så mycket av jobbidentiteten baseras på det. Vad bedöms man på sedan? Antal bytta blöjor, antal gungningar i lekparken? Hur känner man att man är en bra förälder och att man faktiskt klarar sig utan jobbet ett tag. Att det är tid utan den typen av prestationskrav som man är van vid? Och hur blir det? Och hur blir man bekräftad som förälder? För det behöver man nog också känna (även om jag antar att Kotten kommer att gurgla förnöjt över palsternackspurén så kanske man känner att man behöver något mer?).