(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Jag har aldrig haft någon curling-mamma direkt, ni vet en sådan som fixar, donar och ställer upp och röjer undan de värsta buskagen på livets stig. Snarare har jag haft en bowling-mamma, en som med full kraft slänger iväg en och hoppas man kommer att röja vägen själv. Redan som liten så fick jag lära mig att jag skulle klara mig själv, oavsett om det gällde att gå till tandregleringen (där jag var patient från 7 års ålder) eller ta mig till fritidsaktiviteter på andra sidan stan. Däremot har mamma alltid kallt räknat med att jag ska ställa upp för henne i alla lägen (nåja, inte nu längre….)Terapeut när hennes äktenskap krisade. Barnvakt för syskonen (ingen direkt fritid för mig). Prydligt uppvisningsobjekt om det kom gäster ("oh, hon är såå duktig i skolan och dansar balett och spelar piano!"). Terapeut dygnet runt när pappa blev sjuk (det faktum att jag förlorade min pappa var peanuts, för enligt henne var det mest synd om henne). Protesterade jag minsta lilla eller uttryckte en annan prioritering än den hon gjort, så var jag en dålig dotter. En som inte ställde upp. Det fanns inga gränser för hur synd det var om henne som hade en sådan dotter. Det var naturligtvis ännu mer synd om henne när hon hade druckit alkohol. Själv skämdes jag mest över hur pinsam hon var i sociala sammanhang när alkohol var inblandat. Den känslan sitter i ännu.

Bästa vännen L, som är socionom, pekade på att min mors beteende påminde om en borderline-personlighet. Jag lånade en bok och pusselbitarna började trilla på plats. Jag kunde i vissa stycken svurit på att författaren till utmärkta "Understanding the borderline mother" hade träffat just min mamma. Och jag bestämde mig för att det fick vara nog med hennes inblandning i mitt liv. Jag började med att köpa en nummerpresentatör, så att jag kunde välja att prata med henne när jag ville. Inte när hon ringde (t ex halv 8 på lördagsmorgnarna för att hon var vaken då). Inte särskilt uppskattat, hon började tala in mer eller mindre hotfulla meddelanden på telefonsvararen. När det sedan kröp fram hur hon ljugit och försökt manipulera för att få mig dit hon ville, då kände jag att jag verkligen började få nog. Och när hon sedan uppförde sig riktigt otrevligt mot Kottepappan och inte kunde acceptera vårt förhållande (utan tyckte att mitt ex minsann var mycket bättre och att jag var dum i huvudet som inte insåg det.), japp, där fick jag nog.

Det enda tråkiga är att hon är oerhört skicklig på att manipulera. Jag kan se det nu när jag har lyckats ta några steg tillbaka. Så gissa vem som blev familjens stora svarta får? Jo, den där besvärliga Kottemamman som inte uppskattar en mors omsorger. Släkt och familj har köpt hennes version, efterfrågar inte min utan tycker att det är jag som beter mig illa. 

Men jag klarar mig utan min biologiska mamma. Jag har bästa vännen Ls mamma, som betraktar sig som den blivande mormodern och jag har vännen M (jämnårig med mina föräldrar) som också kommer att ta en aktiv del i mormödraskapet. Jag har sådan tur som har dessa två kvinnor i min närhet och jag tror inte att Kotten kommer att sakna  något i det avseendet.

Blod är inte tjockare än vatten. Mitt förhållande till min mor är definitivt satt på heparin.

Att bli vuxen är också att åtminstone ibland bli medveten om vilka mönster som finns med i släkten och familjen.

Jag kan se att mina föräldrar förmodligen aldrig fått någon bra anknytning till sina föräldrar och jag kan också se att jag och mina syskon har varierande grad av anknytning till våra föräldrar. Min mamma låg mycket på sjukhus när hon var liten och på den tiden så skulle föräldrarna hållas så långt borta från vården av barnet som möjligt. Min morfar jobbade dessutom som anläggningsingenjör på ett byggbolag och jobbade borta månader i sträck. Min pappa växte upp med min farmor och sina nästan jämnåriga syskon, farfar checkade ut från familjen när pappa var några år gammal. Farmor var ensamstående familjeförsörjare och jobbade jämt, så barnen fick klara sig själva i stor utsträckning. På 60-talet träffades mamma och pappa, med liknande erfarenheter av familjelivet. Efter många år kom jag och några år senare mina syskon. Pappa jobbade, precis enligt våra släktmönster borta och var oftast hemma lördag och halva söndagen. (Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att alla mina klasskamrater på lågstadiet hade pappor som var hemma på veckorna). Mamma var måttligt intresserad av barn och anlitade därför en barnflicka (som jag avskydde. Jag kan fortfarande inte förstå hur mina föräldrar resonerade när de anlitade en kvinna som jobbade natt på ett äldreboende och dag hos oss…hon var alltid trött och ville helst att vi skulle vara tysta och inte leka). Någonstans i allt detta missade vi hur man blir en familj. Mina föräldrar hade förmodligen aldrig lärt sig det, så på sätt och vis kan jag förstå att de formade en familj och ett liv efter vad de var vana vid. Det blev bara inte så bra.

 
Kottepappan såg väldigt väldigt undrande ut när Kottemamman förklarade att oavsett vad som händer så kommer hon inte att acceptera att han jobbar på annan ort mer än en kortare period. Ska det jobbas längre perioder någon annanstans så ska hela familjen följa med. Punkt. Kottepappans familj har varit en familj, man har bott och levt ihop, rest på semester ihop och varit tillsammans, så för honom är det helt naturligt. Kottemamman är lite ovan vid det, men tror benhårt att både föräldrarna ska vara med i familjelivet. Kottemammans pappa flyttade hem när Kottemamman var 15…och det var nog lite väl sent.

Kottemammans bror blev pappa i veckan och Kottemamman sålunda faster och Kottepappan farbror. Det blev en liten Bella med akutsnitt, eftersom hon tvärvägrade att komma ut den vanliga vägen. Trots ihärdiga försök med värkstimulerande dropp så ville hon vara kvar därinne. Det hela ackompanjerades tydligen av att den blivande farmodern hade legat på och ringt oavbrutet. Jag kan tänka mig ungefär vilken telefonterror de blivande föräldrarna utsattes för. Jag hoppas verkligen att de får vara ifred lite nu och ägna sig åt anknytning med sin lilla dotter. Jag är dock inte helt säker på att så blir fallet. Någon gång ska jag skriva mer om dysfunktionella familjer och om varför våra barn inte kommer att ha någon biologisk mormor. Inte idag. Idag är jag bara glad att Bella till slut kom ut och att allt gick bra!

Medan man väntar får man låta sig underhållas av vardagshumor. Dagens vardagshumor är att telefonväxeln på jobbet byttes i helgen. Man kan säga som så här: det blev nog inte helt rätt när de gjorde det. Jag får alla samtal som skulle till kollegan U. Problemet är att vi inte vet vem som får mina… Det är korskopplat på längden och på tvären. Jag försökte ringa helpdesk. De var tydligen också korskopplade, för hos helpdesk hamnade jag inte. Ah, sweet chaos!

…går till Kottepappan för en gedigen insats i den högre skolan. Hans utsvultna hustru insåg att hon inte skulle ta sig hem så tidigt den här kvällen, utan behöver jobba länge och mycket istället. På jobbet fanns fruktkorgar med några stackars äpplen, inte mycket att hänga i julgranen ur matsynpunkt. Kottemamman ringde Kottepappan och fick akutleverans av yoghurt till jobbet. I akutleveransen hade Kottepappan inkluderat en ask med choklad (Amedei Toscano Black 70%, som är vråååålgod!). Så nu sitter Kottemamman på jobbet, mätt och belåten, och smaskar choklad samtidigt som hon roddar den sista dokumentationen. Om hon har tur så kommer Kottepappan och hämtar henne sedan också. Det är kärlek, det!

Särskilt sådana som jag inte satt själv. Och gärna sådana som involverar många personer, en databas som bara en kan jobba i åt gången, en handfull oberäkneliga tyskar och en nervös VD. Krydda det med labb-arbete inför ett leverantörsbesök. Kombinera detta med en större omflyttning på kontoret och veckan är fulländad.

Jodå, man vet att man lever!

Efter en intensiv vecka (det är såå härligt med deadlines man inte satt själv…) tillbringades fredagskvällen på medlemsmöte i Simklubben Glada Räkan. En perfekt avslutning på veckan! Simklubben ifråga inmundigade vin, diskuterade barn, livet och bristen på lokalsinne (som hos alla tre är minst sagt påtaglig). Äntligen ett gäng som förstår innebörden av "Ditt andra vänster, älskling!" och inte är förvånade över hur svårt det kan vara att hitta igenom ett sammelsurium av gångtunnlar!

Medan vi väntar så gör vi sånt som kan bli lite svårare att göra med barn. Helgen tillbringades därför på Kolmårdens djurpark där vi bokat "Närkontakt Varg". Gissa om det blev närkontakt? Vargarna var först lite avvaktande till Kottepappan, men Kottemamman däremot skulle det hälsas på. Ledarvargen slickade Kottemamman över hela ansiktet och då bestämde sig övriga tre vargar i flocken för att följa hans exempel. En av dem tyckte uppenbarligen att Kottemamman hade smutsiga öron, för dessa tvättades omsorgsfullt och bestämt.

När vi bara gled bakåt, bakåt och bakåt så mailade vi till slut Adoptionscentrum och frågade om en ny prognos för när vi kan få börja samla handlingar. Beskedet var tämligen nedslående…som det ser ut nu så kan vi förmodligen få starta upp papperssamlandet i oktober-november 2008. Dvs inte en chans att vi får barn i år. Inte en chans.

Jag begriper inte vad det är med svenska arbetstagare. Eller snarare, vad är det med alla dessa eventfirmor som ska fixa kickoffer med den obligatoriska teambuilding-övningen? Jag har jobbat i nästan 15 år…och…ja, jag vet faktiskt inte ens hur många gånger jag tvångsmässigt teambuildat med flirtkulor, hönsnät, silkespapper och piprensare i företagsfärgerna. Det är alltid samma sak, man blandar folk från olika avdelningar och så ska man bli toppen-kollegor pronto genom att konstruera något av tillhandahållen lekutrustning.

Jag hatar piprensare. Jag är trött på flirtkulor. Och jag blir inte mer nätverksbyggare bara för att jag kan göra papier mache på hönsnät.