Anknytning, nu och då
Att bli vuxen är också att åtminstone ibland bli medveten om vilka mönster som finns med i släkten och familjen.
Jag kan se att mina föräldrar förmodligen aldrig fått någon bra anknytning till sina föräldrar och jag kan också se att jag och mina syskon har varierande grad av anknytning till våra föräldrar. Min mamma låg mycket på sjukhus när hon var liten och på den tiden så skulle föräldrarna hållas så långt borta från vården av barnet som möjligt. Min morfar jobbade dessutom som anläggningsingenjör på ett byggbolag och jobbade borta månader i sträck. Min pappa växte upp med min farmor och sina nästan jämnåriga syskon, farfar checkade ut från familjen när pappa var några år gammal. Farmor var ensamstående familjeförsörjare och jobbade jämt, så barnen fick klara sig själva i stor utsträckning. På 60-talet träffades mamma och pappa, med liknande erfarenheter av familjelivet. Efter många år kom jag och några år senare mina syskon. Pappa jobbade, precis enligt våra släktmönster borta och var oftast hemma lördag och halva söndagen. (Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att alla mina klasskamrater på lågstadiet hade pappor som var hemma på veckorna). Mamma var måttligt intresserad av barn och anlitade därför en barnflicka (som jag avskydde. Jag kan fortfarande inte förstå hur mina föräldrar resonerade när de anlitade en kvinna som jobbade natt på ett äldreboende och dag hos oss…hon var alltid trött och ville helst att vi skulle vara tysta och inte leka). Någonstans i allt detta missade vi hur man blir en familj. Mina föräldrar hade förmodligen aldrig lärt sig det, så på sätt och vis kan jag förstå att de formade en familj och ett liv efter vad de var vana vid. Det blev bara inte så bra.
Kottepappan såg väldigt väldigt undrande ut när Kottemamman förklarade att oavsett vad som händer så kommer hon inte att acceptera att han jobbar på annan ort mer än en kortare period. Ska det jobbas längre perioder någon annanstans så ska hela familjen följa med. Punkt. Kottepappans familj har varit en familj, man har bott och levt ihop, rest på semester ihop och varit tillsammans, så för honom är det helt naturligt. Kottemamman är lite ovan vid det, men tror benhårt att både föräldrarna ska vara med i familjelivet. Kottemammans pappa flyttade hem när Kottemamman var 15…och det var nog lite väl sent.
