Anknytning, nu och då
Att bli vuxen är också att åtminstone ibland bli medveten om vilka mönster som finns med i släkten och familjen.
Jag kan se att mina föräldrar förmodligen aldrig fått någon bra anknytning till sina föräldrar och jag kan också se att jag och mina syskon har varierande grad av anknytning till våra föräldrar. Min mamma låg mycket på sjukhus när hon var liten och på den tiden så skulle föräldrarna hållas så långt borta från vården av barnet som möjligt. Min morfar jobbade dessutom som anläggningsingenjör på ett byggbolag och jobbade borta månader i sträck. Min pappa växte upp med min farmor och sina nästan jämnåriga syskon, farfar checkade ut från familjen när pappa var några år gammal. Farmor var ensamstående familjeförsörjare och jobbade jämt, så barnen fick klara sig själva i stor utsträckning. På 60-talet träffades mamma och pappa, med liknande erfarenheter av familjelivet. Efter många år kom jag och några år senare mina syskon. Pappa jobbade, precis enligt våra släktmönster borta och var oftast hemma lördag och halva söndagen. (Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att alla mina klasskamrater på lågstadiet hade pappor som var hemma på veckorna). Mamma var måttligt intresserad av barn och anlitade därför en barnflicka (som jag avskydde. Jag kan fortfarande inte förstå hur mina föräldrar resonerade när de anlitade en kvinna som jobbade natt på ett äldreboende och dag hos oss…hon var alltid trött och ville helst att vi skulle vara tysta och inte leka). Någonstans i allt detta missade vi hur man blir en familj. Mina föräldrar hade förmodligen aldrig lärt sig det, så på sätt och vis kan jag förstå att de formade en familj och ett liv efter vad de var vana vid. Det blev bara inte så bra.
Kottepappan såg väldigt väldigt undrande ut när Kottemamman förklarade att oavsett vad som händer så kommer hon inte att acceptera att han jobbar på annan ort mer än en kortare period. Ska det jobbas längre perioder någon annanstans så ska hela familjen följa med. Punkt. Kottepappans familj har varit en familj, man har bott och levt ihop, rest på semester ihop och varit tillsammans, så för honom är det helt naturligt. Kottemamman är lite ovan vid det, men tror benhårt att både föräldrarna ska vara med i familjelivet. Kottemammans pappa flyttade hem när Kottemamman var 15…och det var nog lite väl sent.
Tack för att du ville berätta något såpass personligt.
Min barndoms familjekonstellation var inte helt traditionell men helt fungerade. Pappa och mamma skildes när jag var några år gammal och då flyttade mamma hem till sin mamma och pappa. Jag har, som enda barnet, blivit upforstrad av tre “föräldrar”: mamma, mormor och morfar. Men mer om det en annan dag. Annors skulle kommentaren bli längre än ditt inlägg…
Comment by Lille skutt — April 28, 2008 @ 8:03 pm
Modigt och självutlämnade inlägg - vilken tur att du blev så bra trots allt! Alla Kottens vänner kommer att vara avundsjuk på Kotten som har så bra föräldrar!
Comment by Leos och hans familj — April 29, 2008 @ 6:21 am
håller med leos familj!
Comment by punkarmamman — April 30, 2008 @ 6:53 pm
Så mycket tänkvärt att jag behöver läsa flera gånger. Jag känner igen mig så mkt i tankegångarna. När jag blev förälder så funderade jag en hel del på MIN relation till mina föräldrar, både när jag var liten och nu, sedan efter ett tag så kom tankarna på DERAS relation till mig när jag växte upp, vilket faktiskt inte betyder att det är samma sak.
Sedan med tiden så har tankarna kretsat en hel del just om deras relationer till sina föräldrar, OCH hur det kan ha påverkat deras föräldraskap. Sedan också, eftersom det är elva år mellan mig och min bror så har de ju varit i olika faser i livet om man jämför första och sista graviditeten. Lite komplext också när man inte kan fråga om vissa saker, då de flesta inblandade inte lever längre… puh. Låter det rörigt eller är det fullkomligt glasklart?!
Comment by Agent 586 — May 7, 2008 @ 8:42 am