Det här är min trädgård, det där är din
En av grannflickorna är en liten söt, men synnerligen blyg viol. Hon pratar inte gärna, inte ens om man frågar henne något. Igår märkte jag att de andra barnen på gården också uppmärksammat det och nu börjar de bli elaka mot henne, "haha, du kan inte prata". Jag förklarade igår för en av retstickorna att den lilla tjejen kanske inte vill prata hela tiden, men eftersom retstickan ifråga är synnerligen pratglad så var det helt obegripligt för henne. "Hon är konstig som inte pratar".
Problemet är att jag faktiskt innerst inne håller med. Grannflickan verkar inte riktigt veta hur man gör när man leker med andra mer än korta stunder. Sedan är hon ensam igen. Hon kommer in i vår trädgård och så står hon där, tyst och tittar. Om man frågar henne något så svarar hon inte. Hon står fortfarande bara tyst och tittar. Verkar inte förstå att hon är inne hos oss. Och jag vet inte hur jag ska förklara att vi kanske vill vara ifred i vår trädgård, att vi inte har några lekkamrater att erbjuda än och att vi nog inte vill leka heller. Jag tycker synd om henne, samtidigt som jag vill bestämma vilka besök vi har hos oss. 
