Oh yes, a backseat driver of my own…
Just nu är jag projektledare för en grej på jobbet. Jag blev inkastad som någon slags "fixa-det-här-annars-har-vi-i-alla-fall-nån-att-skylla-på". Vi har löst en hel del besvärliga utredningar och jobbar på. Vad jag inte räknat med var att min chef, som var projektledare tills för ett halvår sedan (då ledningen avsatte honom), skulle vara med i det hela på ett så "aktivt" sätt. Jag har helt enkelt en förare i baksätet också, så att säga. En alldeles egen. Han håller på att driva mig till vansinne.
Så fort jag vänder ryggen till är han och petar i projektet och fördelar om arbetsuppgifter. Så fort jag nyktert konstaterar att vi kommer att bli försenade eftersom omfattningen är så mycket större än vad huvudprojektledningen velat inse, ja, då kommer han med uppmaningar om att "då måste du planera bättre/fortare/mer". Idag planerade jag måndagens stora insats inför leverans ihop med min projektgrupp. Vid halv5 konstaterade jag att vi hade läget klart för oss och att det blir en lång måndag. Alla var med på de noterna och jag kunde traska hemåt. Det tog en halvtimme. Sedan ringde min chef och hade planerat om för han trodde inte vi skulle bli klara annars. Så nu jobbar delar av gänget helg. GAAAH! Hade han inte varit min chef hade jag skällt ut honom efter noter. Men det är min chef. Jag måste på något sätt få honom att inte lägga näsan i blöt. Och jag måste se till att han inte sabbar för mig på andra fronter (som t ex förflyttningen till min gamla avdelning).
Plan C verkar avsomnad. Däremot har något otippat plan B vaknat till liv lite grann. Hej&hå! Gud vad skönt det skulle vara att säga upp sig mitt i semestern! Oh, sweet dreaming!
