(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Adoptionscentrum ska ha ett vänteseminarium för alla familjer som väntar på adoption. Det ska gå av stapeln på torsdag den här veckan. Rimligen borde man väl uppdatera väntelistorna innan dess så att familjerna har dagsaktuella siffror tills dess?

Vi hoppas i alla fall att det är så. Hoppas, hoppas, hoppas!

Det kan inte undgått så många av våra läsare att Kottemamman ska försöka byta jobb innan Kotten/Kottarna anländer. (Som det ser ut nu så kommer vi nog t o m att hinna pensionera oss innan… åtminstone känns det så…). Kottemamman har varit på en del intervjuer och flera gånger varit en av två eller tre slutkandidater. Kottemamman har dock aldrig fått något av jobben och en svag, men spirande misstanke är att det delvis bottnar i att Kottemamman varit väldigt tydlig med att Kottefamiljen är inne i adoptionssvängen och väntar på barn. En 30+are utan barn som glatt deklarerar ATT man verkligen är på gång att SKAFFA barn, nej, det verkar inte direkt vara en hit på arbetsmarknaden. Flera potentiella arbetsgivare har blivit jättelyckliga när de fått reda på att vi inte har barn och yttrat saker som "ja, då är ju resor inget problem".De har inte alls blivit lika glada när Kottemamman sagt att det kommer att komma en liten Kotte så småningom. Man ser på något vis hur de hissar VAB-flagg inombords.

Den här jobbletar-omgången tänker Kottemamman mörka. Hon började redan idag med det på en intervju. Rekryteraren frågade om Kottepappan och om vi hade några barn. "Nej", tyckte Kottemamman och sa inget om adoptionen. Inte ett endaste ord. Behöver jag säga att jag redan har blivit ombedd att förse rekryteraren med referenser från tidigare jobb?

Nu är det snart en månad sedan AC uppdaterade sin kölista. Vi väntar lite spänt och otåligt, tyvärr mest med inställningen att "jaha, ska bli intressant att se hur många platser bakåt vi åkt den HÄR gången". Det har bara kommit tre barn från Sydkorea under hela september. Eftersom ansökningarna (som vi har förstått det i alla fall) går iväg i ungefär samma takt som det kommer hem barn så ser det lite mörkt ut.

Tålamod. Tålamod. Kan någon komma med lite extra tålamod?

 Några små spridda skurar från min dag på det stora sjukhuset:

* Immunologi är ett litet helsike. Allt (utom möjligen benbrott) är på något sätt immunologi. Och det finns alldeles för många receptorer och cytokiner och jag vet inte vad. Och massor av förkortningar. Det är ruggigt svårt. Men spännande!

* En del nyutexade läkare är väldigt unga. Typ 25. En del av dem är dessutom av typen jag-vet-att-jag-kommer-att-få-ett-nobelpris-för-jag-är-så-himla-bra kombinerat med en icke föraktlig dos fan-att-man-måste-vara-på-vårdcentral-och-träffa-PATIENTER-för-att-få-ut-sin-legitimation. Jadu….

* En del doktorander inser man kommer att gå långt. De är sällan av föregående typ.

ord, uttalsmässigt i alla fall, är "lymfoproliferativt". Det är lite "sex-laxar-i-en-laxask" över det hela. T o m föreläsaren snubblade över konsonanterna ordentligt!

Resten av kvällen ska ägnas åt kontemplation över T-celler och B-cellers varande (sic!) och icke-varande. Immunologi är….inte helt enkelt…roligt…men svårt.

Kottepappan hade varit och handlat i gallerian och meddelade att han hade passat på att äta tacos där.
-Va, sa Kottemamman, ligger där ett taco-ställe?
-Javisst, sa Kottepappan, nedanför trappan utanför Clas Ohlson.
-Aha, sa Kottemamman, utanför Lindex alltså!

Det var det där med könsroller och referensramar, ja…

Inatt sussade Kottemamman och Kottepappan fridfullt sida vid sida under sitt dubbeltäcke. Eftersom Kottemamman är lite fruset lagd hade hon virat in sig ordentligt i täcket och lyckats t o m lägga en del av täcket under sig. Vän av ordning kan lugnas med att Kottepappan är varmt lagd och att det trots allt fanns gott om täcke till honom också.

Kottemamman vaknade av att marken (eller täcket i alla fall) försvann under henne och från att ha legat på vänster sida låg hon helt plötsligt på höger sida och fattade absolut ingenting. En halv frivolt utan att ha tagit sats på nåt vis. Klockradions siffror lyste röda i natten. 0201. Vad var det som hände? 

Jo, den skyldige visade sig *ta-daaa* vara Kottepappan. Han var uppenbarligen frusen om knäna och hade helt sonika tagit ett rejält tag i täcket och dragit till. Ordentligt. Kottemamman gjorde sitt bästa för att övertyga sin make om att man kan DELA på täcket. Kottepappan (djupt sovande) lyssnade inte utan knep bara hårdare med knäna om täcket. Kottemamman prövade en ny taktik (eller nygammal). Kottepappan kan ibland vara lite snarkig, men är efter snart 9 år tillsammans rätt väldresserad. Även i djup sömn kan man buffa på honom och säga de magiska orden "lägg dig på sidan" och han lyder order. Kottemamman tog ett stadigt tag i täcket, sa de magiska orden och voilá, fick loss täcket tillräckligt för att kunna få stoppa om sig igen. 

Vardagsdramatik när den är som bäst utan barn… Nåt säger oss att nätterna MED barn kan bli ännu mer spännande! 

Plan Z "up and running", eller ja, jag har pratat med rekryteraren och skickat in mitt CV. Låter som ett bra ställe att jobba på, så där mellan tummen och pekfingret.

Plan Å, något otippat, dök upp på en jobbsite på nätet. En hemlig tjänst, med fördelen att man aldrig kan prata om vad man gör på jobbet (då måste man döda åhöraren sedan, eller nåt…). Och nej, det är inget äventyr på rättsmedicin eller nåt sånt. Bara hemligt. Väldigt hemligt. We’ll see….

Det var faktiskt lite synd om sjuksköterskan som fick äran att försöka ta blodprov på Kottemamman. Hon fick sticka om och om och om igen. Till slut fick hon in en nål, men då var Kottemamma-zombien (ni vet, den där utan frukost) på ett mindre lysande humör. Mindre lysande humör får kärlen att dra ihop sig. Det var bara att börja om. En halvtimme (!) senare lyckades hon få ut sina 12 (TOLV!!!) rör blod.

I övrigt gick allting bra (särskilt när Kottemamman hade fått frukost…). En supersympatisk läkare undersökte Kottemamman från topp till tå, och allt såg bra ut. Finfina lungor, finfint hjärta, finfint blodtryck, finfint midjemått, finfint BMI.  Doktor och syster konstaterade att det är sällan de får in folk som är så vältränade och i god fysisk form. Fast det är ju inte så konstigt, det är en forskningsklinik på ett universitetssjukhus. De får förmodligen ta hand om alla de riktigt svåra fallen och får sällan in friska individer. Inte desto mindre känns det ju trevligt att få "tummen upp" i protokollet!

Kottemamman tycker att forskning är roligt. Därför tackade hon glatt ja till att vara kontrollperson för en forskningsstudie om autoimmun systemsjukdom. En kompis är drabbad, alltså känns det extra viktigt att bidra med det man kan, i det här fallet sin kropp. Själen däremot är inte så engagerad så här tidigt på morgonen. Det visade sig att man börjar strax efter 7 och då ska lämnas urinprov och blodprov. Innan man får frukost på sjukhuset. Undrar om reumatologen verkligen insett vad Kottemamman utan frukost innebär…..

Själen kommer att engagera sig när jag fått min frukost. Innan dess är jag en zombie (och inte en särskilt solig sådan..)

Kottemamman har ånyo tagit sig i kragen för att komma undan det dårhus hon jobbar på (nej, hon har inte blivit omplacerad till psyk, även om man ibland undrar var alla ehm…märkliga patienter människor kommer ifrån…).
Plan X och Y började rulla igår respektive idag. Imorgon ska hon dra lite i plan Z också. Plan X är mest spännande, det är ett jobb där Kottemor kunde skrivit annonsen själv. Plan Y kommer förmodligen att innebära att jag hamnar i karantän direkt, men det kan ju vara lite trivsamt med ledigt mellan jobben också. Plan Z är inte så dum, men av annonsen framgick inte riktigt var tjänsten var placerad. Förresten, det ringde en rekryterare idag också med en intressant tjänst. I Fagersta. Liiiite långt att pendla om man ska hämta på dagis…