(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Det var faktiskt lite synd om sjuksköterskan som fick äran att försöka ta blodprov på Kottemamman. Hon fick sticka om och om och om igen. Till slut fick hon in en nål, men då var Kottemamma-zombien (ni vet, den där utan frukost) på ett mindre lysande humör. Mindre lysande humör får kärlen att dra ihop sig. Det var bara att börja om. En halvtimme (!) senare lyckades hon få ut sina 12 (TOLV!!!) rör blod.

I övrigt gick allting bra (särskilt när Kottemamman hade fått frukost…). En supersympatisk läkare undersökte Kottemamman från topp till tå, och allt såg bra ut. Finfina lungor, finfint hjärta, finfint blodtryck, finfint midjemått, finfint BMI.  Doktor och syster konstaterade att det är sällan de får in folk som är så vältränade och i god fysisk form. Fast det är ju inte så konstigt, det är en forskningsklinik på ett universitetssjukhus. De får förmodligen ta hand om alla de riktigt svåra fallen och får sällan in friska individer. Inte desto mindre känns det ju trevligt att få "tummen upp" i protokollet!

Kottemamman tycker att forskning är roligt. Därför tackade hon glatt ja till att vara kontrollperson för en forskningsstudie om autoimmun systemsjukdom. En kompis är drabbad, alltså känns det extra viktigt att bidra med det man kan, i det här fallet sin kropp. Själen däremot är inte så engagerad så här tidigt på morgonen. Det visade sig att man börjar strax efter 7 och då ska lämnas urinprov och blodprov. Innan man får frukost på sjukhuset. Undrar om reumatologen verkligen insett vad Kottemamman utan frukost innebär…..

Själen kommer att engagera sig när jag fått min frukost. Innan dess är jag en zombie (och inte en särskilt solig sådan..)