(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Idag har Kottemamman tampats med kvarterets pensionärer. Det var en svår kamp (men erfarenheten av att köa, köa och köa i Sydkorea-kön visade sig vara oumbärlig tålamodsmässigt…)

Kottemamman skulle vaccineras på den lokala vårdcentralen. Hon hade därför bokat tid, kom dit, anmälde sig i kassan och ombads sitta ner och vänta i det gula väntrummet. Där väntade också en hord huligan-pensionärer, komplett utrustade med tillhyggen av käpp-typ, kryck-typ och rollator-typ. Kottemamman sänkte genast medelåldern alldeles avsevärt och ökade förmodligen den samlade hörselförmågan i samma utsträckning.

Kvinnlig pensionär 1 vrålar till Kottemamman "MAN MÅSTE HA KÖLAPP!!".
Kottemamman: "Det tror jag inte, jag har bokat tid idag"
Kvinnlig pensionär 1 vrålar till Kottemamman samt kvinnlig pensionär 2: "Johodå, här kan man inte gå före! Här måste man ha kölapp!"
*Kottemamman gnisslar tänder, vilket är på en frekvens som merparten av de väntande förmodligen inte uppfattar*
Kvinnlig pensionär 2: "JAJAMENSAN! *tar i lite extra* Jag har nummer ÅTTA!!"
Kvinnlig pensionär 1: "SÅ ÄR DET! HÄR GÅR VI I TURORDNING!"
Nytillkommen distriktssköterska: "Kottemamman? Jag ska bara hämta vaccin, du kan gå in så länge och sätta dig!"
Kvinnlig pensionär 1 och 2 (i kör): "MEN MAN MÅSTE JU HA KÖLAPP!"

Det kan vara så att en del pensionärer har lite lite annat att bry sig om. Kanske?

Nu är Kottemamman i alla fall, trots bristen på kölapp, vederbörligen vaccinerad mot flunsa och hoppas på att inte upprepa förra säsongens "Oj, dubbelsidig lunginflammation, hur gick det till?". Man ligger ju i startgroparna för att köpa krokodiler, fixa ansökan och åka till Korea, gubevars! 

Måste. Köpa. En. Krokodil.  (Tänk om den har tagit slut när vi får barn? Så kan vi ju inte ha det!! Måste köpa en. Nu. Meddetsamma.)

Det här är HELT SANSLÖST!

AC har uppdaterat igen och vi har hoppat två platser framåt till! Nu börjar det brännas!!

Projektledaren ritar och berättar om tidplanen på en stor whiteboard. Många pennor, många färger, många små pilar hit och dit. Krumelurer lite till höger och till vänster. Det hela blir mer och mer obegripligt. Vi börjar tappa bort oss lite till mans, vad menar han med den DÄR pilen tro? Och den där? Till slut ställer B frågan vi alla nog innerst inne suttit och klurat på…

"Hörru, M, har du gått presentationsteknikkurs hos Kurt Olsson?"

Klockrent! 

Hjälp!

Allas eder Kottemamma håller på att bli en Bäbis-zilla (småbarnsmorsornas motsvarighet till Bridezilla…). Och dessutom går hon händelserna i förväg…. (Kottepappan har en mer laid-back inställning typ "det tar vi den dagen vi kommer dit och det blir som det blir". Det ska bli ruskigt intressant att se honom hantera en liten trots-Kotte så småningom. Hur länge räcker det oändliga tålamodet?) Men alltså, borde man inte kunna fundera lite på det där med lite trevliga tapeter till barnrummet?

Som t ex något med djur på (skulle matcha den där krokodilen så fint!)…

Efter förhandsbeskedet från AC i måndags om att 15 familjer tillfrågats om att göra i ordning sina handlingar, så trodde vi nog inte att det skulle komma en väntelistuppdatering så snabbt. Alltså kollade vi inte ens på ACs hemsida. Idag kom mail från ett par i vår föräldragrupp om att "HAR NI SETT LISTAN??". Omedelbar inloggning på AC med andra ord!

VI TRODDE KNAPPT VÅRA ÖGON!

Vi har 20 familjer framför oss. Våra vänner i föräldragruppen har 10 familjer framför sig. Vi kommer förmodligen att kunna få göra i ordning handlingarna i början av 2009 (och med lite tur redan 2008). Vilket JÄTTEHOPP i väntelistan!

Oj. Ojdå. Oj. Ojoj!

Ni vet hur det är, som väntande och blivande förälder vill man ju gärna börja köpa lite saker till sin kotte. Eftersom vi inte vet hur stor Kotten är så kan man inte köpa vagn och kläder och sånt, utan får rikta in sig på annat. Idag hittade Kottemamman det PERFEKTA gosedjuret. Släpbart med en hand (ni vet hur små barn brukar släpa gosedjur efter sig), tvättbart (eh, ja, ni vet..) och allt annat än standard-1A-gosedjur. Det var en frottekrokodil i illgrönt, cirka 40 cm långt och så såg det inte sådär supergulligt-fluffigt ut, utan tvärtom hade det en lätt korkad och synnerligen underhållande blick.

Det blev ingen krokodil. Kottepappan tyckte det var lite tidigt och dessutom: det fanns bara ett exemplar. Man ska alltid, alltid köpa två för annars är man rökt om det ena exemplaret försvinner eller akut behöver åka tvättmaskin. 

Men rolig var den! 

Idag har regeringen beslutat att säga upp det bilaterala avtal som reglerar adoptionsverksamheten mellan Vietnam och Sverige. Det innebär att det inte kommer att kunna ske några adoptioner från Vietnam och många, många kommer därför inte att få bli föräldrar. Vietnam har haft regler som inte varit så stränga som andra länder vad gäller blivande adoptivföräldrars hälsa och man har också som ensamstående kunnat adoptera därifrån. Nu kommer det land som för många varit det enda land som accepterat dem att stängas för adoptioner.

Vi vet ännu inte hur Korea-kön kommer att påverkas. Påverkan kanske inte blir så stor, just på grund av att Sydkorea ställer högre krav på sina blivande adoptivföräldrar än Vietnam. Det återstår att se hur allt faller ut. 

Idag på ACs väntelista stod följande:

2008-10-20: Omkring femton familjer har under den senaste månaden tillfrågats om de vill påbörja sina ansökningsdokument. Dessa familjer finns än så länge med på väntelistan nedan.

Jisses! Nu börjar de beta av ordentligt! Förutsatt att alla femton familjerna vill skicka nu och förutsatt att inga nya familjer dyker upp före oss i kölistan och förutsatt att samma takt hålls de närmaste månaderna….ja, då kommer vi att bli tillfrågade om att göra i ordning vår ansökan i december-januari. Det blir många "förutsatt att" i en sådan här process, men å andra sidan kan man ju faktiskt ha tur ibland också.

Visst, det kommer säkert att komma bakslag, men det tänker vi inte tänka på just nu! Idag tänker vi bara vara glada för att det rör på sig åt rätt håll. 

Idag skulle jag kört labbförsök, men en kraftig förkylning satte p för sådana äventyr. Kottemammans synnerligen kompetenta kollegor fick därför klara sig själva i labbet. Det gick sådär…. Efter tre timmar så ringde kollegan P och var fullkomligt förtvivlad. ALLT, verkligen allt hade strulat. Datorn hade bluescreenat, kanyler hade fått fnatt, maskinerna bröt ihop så fort man försökte göra något, dockningen av tillbehör till maskinerna funkade inte, saker startade om helt omotiverat och allt sket sig. Oavbrutet.

P bad mig snabba på lite och bli frisk, och jag lovade att göra mitt bästa. "Under tiden ska jag skicka lite goda vibbar till er, så ska du se att det löser sig", sa jag med glimten i ögat. "Yeah, right" tyckte P. Två timmar senare ringde jag för att kolla läget. P garvade gott och meddelade att sedan han hade pratat med mig i telefon så hade allt funkat!! Inget startar om, alla saker är på plats och funkar och det tuffar på.

Boy, am I good or what?