(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Jamen, är det inte typiskt?

Kottepappan har pedagogiskt visat vilka knappar man ska trycka på om värmepannan lägger av (vilket den pittoreskt nog gör lite då och då). Jag kommer inte för mitt liv ihåg vilka det var, och det känns inte som om det är en bra maskin att trycka lite hejvilt på och se vad som händer. Och manualen är spårlöst borta! Pinsamt det här, jag kan få igång avancerad medicinsk utrustning utan att vara ett dugg rädd för att det ska hända något, men en värmepanna…njä…

Kottepappan är naturligtvis bortrest också…men kommer hem imorgon bitti. Jag tror att jag väntar tills dess med att trycka på knapparna. (Note to self: skriv upp hur man sätter igång eländet. Värmepannan alltså.)

Nu har det gått nästan ett år sedan vi fick vårt medgivande. Vi har avancerat 8 platser fram i kölistan, dvs fortfarande runt 35 familjer "före" oss. Det går vanvettigt långsamt.Om det fortsätter i den här takten så kommer vi att behöva nytt medgivande innan Kotten kommer (med ny utredning, nya läkarintyg, nya referensbrev, även om en hel del naturligtvis kan föras över sedan förra utredningen). GAAH, så frustrerad man kan bli!

Och det är nästan två år sedan vi gick den obligatoriska föräldrautbildningen. TVÅ år sedan! Och inte är vi så hemskt mycket närmare att få hem Kotten än vad vi var då. 

Vissa dagar, när grannbarnen tumlar omkring ute på gården och busar och leker, så känns det som om att den här processen tar så lång tid att vi inte kommer att hinna få barn. Korea pratar tydligen om att försöka avveckla internationella adoptioner till 2012 (enligt en artikel jag läste). Utöver det så är frågan om man fortfarande kommer att kunna adoptera från Vietnam, eftersom det utreds om man ska förlänga det avtal som är förutsättningen för adoptioner därifrån. Om det inte blir så, vart ska alla Vietnam-familjer ta vägen då? (Visst, visst, alla passar inte in på Korea-kraven, men det finns säkert en del som gör det). 

Frustration. Dagens ord är frustration.