Ibland undrar man vad som krävs för att göra en del reklamfilmer på TV… I fallet med den lilla filmen om Comfort sköljmedel måste de hinkat i sig en hel del innan, bara lyssna på speakerrösten…den låter fullkomligt stenad! Här snackar vi inte bara morfin alltså! Jag när en misstanke om att de sniffat nåt annat, tja…. sköljmedel kanske? 
Vännen L och jag skippade de goda möjligheterna till kvällsarbete (efter att ha stått i labbet och slabbat med påfyllning av skojiga gaser, förvisso i dragskåp, men ändock…så hade vi nog fått vår dos av luft-med-inte-så-mycket-syre-som-är-hälsosamt och ventilationen går definitivt ner på sparlåga framåt kvällningen…) och satsade på middag på stan och bio. Vi såg Lukas Moodyssons "MAMMUT" och oj, den var annorlunda…och stark…och rätt otäck på sina ställen…och lågmäld och högljudd samtidigt. Trailers och reklam har inte avslöjat mycket om vad som egentligen händer, och det är bra för den ska nog ses utan att man vet så mycket om vad som komma skall. Jag kan varmt rekommendera den, den får 5 kottar av 5 möjliga.
(För intensivvårdsintresserade läsare så kan jag meddela att filmen också visar en av de snyggaste ventilatorer jag sett-flera gånger dessutom. En sann IVA-skönhet! 
)
Det boas i Kottehemmet! Sovrummet har fått nya gardiner och vi väntar på leverans av sängbord och byrå (äntligen har vi fått tummarna loss på den punkten efter 1,5 år). Igår röjde Kottemor i tvättstugan och organiserade upp tillvaron där. Problemet nu är väl att det inte finns så mycket mer att boa hemma. Bygga hyllor på vinden kanske…eller städa uteförrådet…brrrr, lite för kallt för sådana övningar än!
UPDATE: Jag vet att ni bara längtat efter att få veta vad som skulle boas mer (eller hur? ). Jodå, jag hittade en grej till: byta duschdraperi! Jag vet, jag börjar verkligen få slut på idéer! Måtte AC ringa snart….
Vis av dryga 30 års erfarenhet av Kottemammans släkts skvaller&tjat-potential (vilken är ENORM, tro mig!) så höll vi inne med informationen om att vi ska adoptera ända tills ansökan hade skickats till Sydkorea. Då skickade vi ut kort till de som var kvar, faster, gudföräldrar och bröder så att alla skulle få samma information samtidigt och ingen skulle känna sig förfördelad i informationsspridningen.
Resultatet? På två veckor har Kottemammans ena bror hört av sig med kommentaren "Va, ska ni adoptera? Ja, det var ju en överraskning!". Kottemammans andra bror har överhuvudtaget inte lyckats vare sig maila eller ringa eller skicka ett kort (eller röksignaler). Faster har inte hört av sig heller (och hon brukar vara snabb på både mail och kort) och gudföräldrarna lyser även de med sin frånvaro.
Imponerad? Nää, det finns nu ett gäng heta kandidater till icke-inbjudningslistan till det framtida dopet. Och ska man bry sig om att berätta när vi fått barnbesked så småningom? Intresset från släkten känns milt uttryckt lite svalt…
Besviken? Ja, jag hade nog faktiskt väntat mig lite mer. Lite mer.
Glad över: alla goda vänner, glada bloggvänner, Kottepappans släkt och Kottemammans extrafamilj som följer vår resa! 
Igår var vi på middag hos vännerna J och E med lille J. Lille J är drygt 1,5 år nu och inne i den där fullständigt underbara perioden när allting ska upprepas och alla nya ord måste prövas. Kottepappan lyckades lära lill-J att det heter "alululium" istället för "aluminium", så det var mycket "alululium" från lill-J resten av kvällen. Vårt medförda duplo-paket med bonde, skottkärra och djur var också mycket uppskattat, fast det hade vi ju redan tjuvtränat på förra helgen när vi var hemma hos lille O och hans föräldrar. Lille O är jämngammal med lill-J, så vi tänkte att samma present skulle kunna gå hem. Nu ska vi lägga upp ett litet duplo-lager hemma!
När man träffar sådana här sötnosar så vill man ännu mer att Kotten ska komma hem snart! Eller Kottarna…
Jag kommunicerade med AC igår, det lät som om de hade hört av fler hispiga blivande Korea-föräldrar. De ser just nu att väntetiden i landet ökar, men det är osäkert hur långt SWS hunnit med vår ansökan…så det är självklart svårt att säga om vi kommer att få vänta 4-6 månader, vi också. De sa också att vi inte behövde oroa oss, 4-6 månader är mer normalt än 1-3. Och visst, jämfört med t ex Kina (3-4 ÅR) så är det det. Fast det är svårt, vi ställde nog in oss på barnbesked februari-april…och nu kanske vi får vänta till juli.
Det är bara att ha tålamod! 
Precis när vi trodde att alla helger som skulle kunna ställa till det för behandlingen av vår ansökan var över (jul, nyår och trettonhelg) så visar det sig att SWS (som sköter adoptionsärendena i Sydkorea) firar nyår efter månalmanackan och har STÄNGT 23-27 januari. Månalmanackan?! Hur mycket ska man liksom behöva ta höjd för? Och vad är det för fel på det vanliga nyåret? (Frustrerad, inte ett dugg…)
Mindre goda nyheter är att de som skickar sin ansökan nu kommer att få vänta 4-6 månader på barnbesked. Det är något oklart i senaste rundbrevet om vi som fick iväg ansökan i december och första hälften av januari ska fortsätta räkna med 1-3 månader till barnbesked, eller om vi räknas in bland de som skickar nu. Förhoppningsvis så är det fortfarande 1-3 månader som gäller för oss… (Fortfarande inte ett dugg frustrerad, nähädå, inte ett dugg!)
Frågor så här framåt natten är alltså om det kommer att dyka upp några planet-helger som vi inte känner till (be till en högre makt att man inte hittar någon ny planet, stjärna eller solsystem, för då ska väl den också firas med sin egen kalender) och om vi kommer att få barnbesked i sommar istället för i vår som vi hade tänkt oss.
*stön*
Kottefar förkyld.
Decibel i plural
Mors öronpropp kliar
…sedan ansökan gick till Korea. Våra kompisar i föräldragruppen skickade sin ansökan precis innan jul, men de har inte heller fått barnbesked än. Det finns dock inte någon helt rak kö i Korea, eftersom barn/föräldrar matchas, så det är ingen som vet vem som får barn först. Bara att vänta och se! (Tålamod är fortfarande en gren där i synnerhet Kottemamman har en viss utvecklingspotential…)
