Lite irriterad
Vis av dryga 30 års erfarenhet av Kottemammans släkts skvaller&tjat-potential (vilken är ENORM, tro mig!) så höll vi inne med informationen om att vi ska adoptera ända tills ansökan hade skickats till Sydkorea. Då skickade vi ut kort till de som var kvar, faster, gudföräldrar och bröder så att alla skulle få samma information samtidigt och ingen skulle känna sig förfördelad i informationsspridningen.
Resultatet? På två veckor har Kottemammans ena bror hört av sig med kommentaren "Va, ska ni adoptera? Ja, det var ju en överraskning!". Kottemammans andra bror har överhuvudtaget inte lyckats vare sig maila eller ringa eller skicka ett kort (eller röksignaler). Faster har inte hört av sig heller (och hon brukar vara snabb på både mail och kort) och gudföräldrarna lyser även de med sin frånvaro.
Imponerad? Nää, det finns nu ett gäng heta kandidater till icke-inbjudningslistan till det framtida dopet. Och ska man bry sig om att berätta när vi fått barnbesked så småningom? Intresset från släkten känns milt uttryckt lite svalt…
Besviken? Ja, jag hade nog faktiskt väntat mig lite mer. Lite mer.
Glad över: alla goda vänner, glada bloggvänner, Kottepappans släkt och Kottemammans extrafamilj som följer vår resa! 
