Lite irriterad
Vis av dryga 30 års erfarenhet av Kottemammans släkts skvaller&tjat-potential (vilken är ENORM, tro mig!) så höll vi inne med informationen om att vi ska adoptera ända tills ansökan hade skickats till Sydkorea. Då skickade vi ut kort till de som var kvar, faster, gudföräldrar och bröder så att alla skulle få samma information samtidigt och ingen skulle känna sig förfördelad i informationsspridningen.
Resultatet? På två veckor har Kottemammans ena bror hört av sig med kommentaren "Va, ska ni adoptera? Ja, det var ju en överraskning!". Kottemammans andra bror har överhuvudtaget inte lyckats vare sig maila eller ringa eller skicka ett kort (eller röksignaler). Faster har inte hört av sig heller (och hon brukar vara snabb på både mail och kort) och gudföräldrarna lyser även de med sin frånvaro.
Imponerad? Nää, det finns nu ett gäng heta kandidater till icke-inbjudningslistan till det framtida dopet. Och ska man bry sig om att berätta när vi fått barnbesked så småningom? Intresset från släkten känns milt uttryckt lite svalt…
Besviken? Ja, jag hade nog faktiskt väntat mig lite mer. Lite mer.
Glad över: alla goda vänner, glada bloggvänner, Kottepappans släkt och Kottemammans extrafamilj som följer vår resa! 
en del är pruttar så är det bara.
Comment by punkarmamman — January 26, 2009 @ 11:40 am
Oj. Förstår att du är besviken. Ibland kan det vara svårt att veta hur man ska svara om man får tråkiga nyheter, men det här är ju jätteroliga nyheter! Ett vad-roligt-mail hade ju kanske inte varit för mycket begärt… Borsta av dig dem och tänk på alla som bryr sig om er istället - både kända och okända som följer bloggen.
Skicka sedan ett kort på det underbara barnet och blir det ingen respons då, så kanske inte en dopinbjudan behöver vara så aktuell…
Comment by Mamma H — January 26, 2009 @ 12:15 pm
Usch vad tråkigt med sådan sval respons. Men jag tror tyvärr att många uppfattar en sådan här glad nyhet som dåliga nyheter, dvs att de är väldigt fokuserade på att ni är sådana där stackare som inte kan få “EGNA” barn osv…
Därför tror jag de beter sig som så många (tyvärr) också gör när deras vän eller familjemedlem förlorar någon som står dem nära. De vet inte vad de ska säga, så det blir helt tyst.
Men detta är ju förutsatt att ni tidigare inte alls överhuvudtaget “förberett” dem på att ni ska adoptera. Om inte så har de då INGEN ursäkt överhuvudtaget!
*KRAM*
Comment by Brummelisa — January 26, 2009 @ 3:02 pm
Oj..nä. Vad tråkigt - jag förstår dig! Du tror inte att de blev lite tagna? Visste de om adoptionen innan? Oftast brukar folk reagera med tystnad när det är något de antingen inte förstår eller är känsligt.
Du kanske ska ringa upp dem och fråga rent av? Så du slipper känna irritation. Då vet du ju. För det KAN ju vara ett missförstånd - eller rädsla… Hoppas det ordnar sig!
Comment by Karriärmamman — January 26, 2009 @ 7:32 pm
Trist…milt uttryckt! Men, ja, fokusera på det braiga. Snart (hoppas jättesnart) kommer en eller flera små kottar! Ni kan döpa ert hus till “tallen” eller “granen”, som kottebo.
Comment by jessicab — January 26, 2009 @ 9:09 pm
Funderar på om de helt enkelt inte vet hur de skall förhålla sig till saken? Tycker iofs att det är konstigt ändå men man vet aldrig?!
Comment by pappabloggen 2 — January 26, 2009 @ 10:04 pm
Ja vad ska man säga! Their loss!! Ni får tänka på att ni har fullt med folk runt er iallafall som tycker detta är superspännande!
Comment by Petra — January 28, 2009 @ 8:43 am