(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

2007 januari: ställer oss i adoptionskö hos AC. Ställer oss i kö för utredning hos kommunen och påbörjar den obligatoriska utbildningen.
2007 februari: infosamtal hos kommunen. Kö för utredning. Kanske kan påbörja till sommaren?
2007 april: föräldrautbildningen klar
2007 maj: äntligen får vi tid för att påbörja utredning
2007 augusti: flytt till nytt hus. Socialtanterna kommer och hälsar på dag 7 i nya huset….bland alla flyttkartongerna…
2007 november: medgivande från socialnämnden!!
2007 december: skickar in medgivandet till AC

2008 januari: ställs i Korea-kön av AC
2008 februari: köar
2008 mars: köar

…..

2008 december: framme i kön. Vi gör i ordning ansökningshandlingarna, vilka lämnas in till AC 19:e december.

2009 januari: ansökan går iväg till Sydkorea!
2009 februari: väntar…

Det är inte så länge EGENTLIGEN. Inte i jämförelse med andra länder, där det kan handla om både tre och fyra ÅR!

Men varje dag man väntar på Kotten är faktiskt ganska lång ändå. Vi har ett Kotterum som väntar. Massor av bokrea-fynd som väntar på Kotten. Massor (eller ja, ganska många i alla fall) gosedjur som väntar på bli lekta med av Kotten. Utöver det två blivande föräldrar som gärna skulle vilja bli av epitetet "blivande" så snart det går. Nu vill vi bara vara mamma, pappa och kotte (eller kottar…).

Kottepappan har, trots den rejäla frakturen, inte jätteont. Förvånansvärt lite ont överhuvudtaget, en citodon till natten och han sussar gott utan problem. Däremot kliar det tydligen i och runt frakturen. Förhoppningsvis visar kontrollröntgen nästa vecka att frakturen fortfarande ligger i rätt läge och att läkningen går fint!

(Inget barnbesked än, men det  kommer säkert om kontrollröntgen visar att läkningen gått fel….Ni vet, han den där killen Murphy….?)

Jag tror att min gamla ledarskapslärare hade gått i taket och använt det här som ett varnande exempel i sin undervisning.

Idag, två minuter innan han slängde på sig jackan och gick hem, så skickar min projektledare ett mail där kontentan är att alla mottagare måste skicka tillbaka ett mail och  lova att de är klara med sina projektuppgifter ett visst datum. Visst, fine, det kan väl vara en OK avstämning att göra så…men problemet är att "det vissa datumet" är imorgon. Japp, IMORGON!

Snälla projektledaren, hur tänkte du nu? Hade det inte varit en bra idé och stanna kvar och motta reaktionerna och ta en diskussion om det hade behövts? Och missade du att det skulle kunna vara så att folk har annat inbokat imorgon kväll nu när det är sportlov och allt?

Framförhållning? Kommunikation? Diskussion? Svårt det där. 

Inga barnbesked än, fast visst…dagen är ju inte slut än!  (men vi kommer ihåg var vi hörde det först…)

Kottepappan har lite ont i armen, men det största problemet är nog att det är lite knepigt med kläder. Kortärmade skjortor funkar, men hittills har vi inte hittat någon långärmad tröja som går på. För att inte tala om vantar…just nu är Kottepappan utrustad med en raggsocka istället för vantar eller handskar.

Vi har också intressanta övningar i badrummet av typen "hur-duschar-man-utan-att-blöta-gipset". Dagens housewife-tips är Systembolagskasse och massor av frystejp (!), samt att den ena parten håller armen (förslagsvis den part som HAR en gipsad arm) i högläge medan den andra utrustar sig med tålamod och duschmunstycke. Det går ganska bra nu efter två dagars träning! Lite värre är det väl med sömnen, så inatt delade vi på oss. En i Kotterummet, en i sovrummet. Första natten så bökade Kottepappan omkring ganska mycket med sin nygipsade arm och väckte Kottemamman oavbrutet (visst, JÄTTEBRA övning inför Kottens ankomst…men…). Särskilt enerverande ur Kottemammans synpunkt var att Kottepappan uppenbarligen hade ont och gnällde i sömnen, så hon väckte honom och tyckte han skulle stoppa i sig en Citodon till. Han hävdade bestämt att han inte hade ont, så han vägrade kliva upp…

Hur 17 håller sig småbarnsföräldrar vakna på jobbet efter sådana nätter?

Dagen idag blev nog inte riktigt vad vi hade tänkt oss. I det strålande fina vädret bestämde sig Kottepappan för att ta en liten promenad. På hemvägen träffade han en isfläck och ja….den klassiska reflexen "jag sätter i handen när jag halkar" slog till. Inte så lysande…för armen gick av. Nu åtta timmar senare har vi kommit hem från akuten, Kottepappan är röntgad, bedövad, reponerad, gipsad, kontrollröntgad och sjukskriven till slutet av mars. Hoppla! Han var å andra sidan inte ensam på akuten med just en fallskada, utan hade gott sällskap. Röntgen röntgade för allt vad tygen höll och kirurgerna hade visst att göra hela natten också. Skönt att det inte behövde opereras i alla fall!

Idag gick det ut en förfrågan till alla oss som väntar på barn från Korea  om ett barn med "lite oklara bakgrundsuppgifter". Det rörde sig om ett misstänkt SN (=Special Needs, alltså ett fysiskt eller psykiskt handikapp). Vi läste beskrivningen och begrundade det hela, men kom fram till att nej, det här är nog tyvärr inte vårt barn. Ett stort och svårt beslut, men vi fick helt enkelt kalla fötter.

Vi kan naturligvis aldrig veta om vårt/våra barn har ett okänt SN med sig i bagaget. Sånt upptäcks ibland efter flera år när utvecklingen hos barnet halkar efter. Vad vi hoppas på är ett så friskt barn som möjligt, men det finns ju inga garantier. Precis som man aldrig kan veta hur det hade varit om vi hade fått ett biologiskt barn. Men just det här barnet var nog inte till oss, utan till en annan familj. Vi fortsätter vår väntan på att bli matchade. Nu är det 43 dagar sedan ansökan gick iväg. En "piss i Mississippi" i jämförelse med många andra länder, men varje dag är lång. Jättelång.

…is up for a big surprise…och det är inte jag och Kottepappan!

(uppföljning till "Moahahahaha" nedan)

Jag är en elak typ. Jomän! 

Grannens sjuåring var lite nyfiken på det här med adoption efter att ha sett "Rasmus på luffen" på DVD. Mer specifikt var hon nyfiken på om man fick välja ett barn med ljust lockigt hår (för det får man i Rasmus). "Nej", sa jag, "man får inte välja barn och dessutom så har nästan inga koreaner ljust lockigt hår". Det tyckte hon var OK, för man får ju inte välja när man får barn i sin mage heller. Sedan var hon lite frågande om resan dit….för i förutnämnda Rasmus så åkte de häst och vagn…så nu var den stora frågan om vi OCKSÅ skulle göra det!! (Jag lugnade henne med att vi ska flyga eftersom det skulle ta så lång tid med häst och vagn…).

Barn är underbara! Det är fantastiskt roligt att uppleva adoptionsvärlden genom en sjuåring ögon, vars stora adoptionserfarenhet kommer från Rasmus-filmen. Men hon vet preciiiiiis hur det här med adoption går till!

Allt går inte att skriva på bloggen. Äsch! (Nej, nej, vi har inte fått barnbesked!!)