Imorgon
Imorgon begravs min farmor, som blev lite drygt 90 år. Det är en person som jag både beundrat och avskytt genom åren. Beundransvärd är hon för att hon som ensamstående på 40-talet lyckades försörja både sig och sina tre barn. Mindre beundransvärd är hon för sin goda förmåga att göra skillnad, stor skillnad, på sina barnbarn. De barnbarn som till äventyrs inte valt den konstnärliga, sportliga eller teatrala banan har inte varit vatten värda, för de är inte några som hon kunnat skryta om inför sina väninnor. Jag och mina syskon som vare sig är speciellt konstnärliga, sportiga eller teatrala, utan har helt vanliga yrken räknades aldrig riktigt. Tyvärr gjorde det också att vi gled längre och längre från farmor eftersom hon helt enkelt inte visade något större intresse för oss. I takt med att hon blev mer och mer senil blev det naturligtvis ännu svårare. Så imorgon begravs en farmor, som mot slutet nog inte ens visste att hon hade barnbarn. Som definitivt inte visste att det (snart?) kommer ett koreansk-fött barnbarnsbarn.
Jag funderar och funderar, men jag tror inte att jag kommer att sakna henne. Så många gånger som vi hälsat på och hon gått rakt förbi för att hälsa på någon av de "kända" kusinerna istället, så många gånger som hon avfärdat oss med att "ja, jag förstår ju inte alls vad ni håller på med eller vad det ska vara bra för". Det är lite synd, för i vissa avseenden var hon verkligen beundransvärd. I andra inte alls.
