Imorgon kanske?
Ni börjar känna igen det här nu, eller hur? Det där med ett förhoppningsfullt "kanske de ringer imorgon"?
Faktiskt, det är mycket värre att vänta på resebesked än vad det var att vänta på barnbesked. Nu vet vi ju att det finns två små knoddar som är våra och så måste vi VÄNTA på att åka och hämta hem dem. Innan barnbesked hade vi ju inte en aning om vilket barn vi skulle få….eller att det (surprise, surprise) skulle bli två, och det gjorde det hela lättare på något vis. Då väntade vi bara på barn. Nu väntar vi på Sture och Bertil. och det är en helt annan sak!
Kottemamman drömmer konstigt, vaknar mitt i natten och kommer på saker som ännu inte gjort sin inmarsch i vårt hem. Kottepappan är på ytan lite coolare och stack på tjänsteresa till Skåne två dagar (alldeles lugnt, Kottemamman har semester och kan hålla ställningarna här hemma). Fast han sover mer tja, vad ska man säga…yvigt än han brukar och det händer att Kottemamman vaknar av att han gnisslar tänder. Så ingen av oss är väl direkt opåverkad av väntan, inte….
Imorgon har vi väntat 5 veckor sedan det kom barnbesked och 4,5 veckor sedan barnens mappar kom till Sverige (och vi kunde starta nästa pappers-ifyllnadsövning). Tiden går förfärligt långsamt!
