2a dagen i Seoul
Dagen började med tunnelbaneäventyr. Alla (utom vi) verkar fullständigt skräckslagna för att kasta sig ner i t-banan om det är ett byte från en linje till en annan inblandat. Vi har som glada turister inte insett svårigheterna, utan tycker att allt är sällsynt välskyltat och därmed inga problem alls. Vi tog oss utan större problem ner till Han River för en båttur (fullkomligt off-season, det var uppenbart eftersom rederiet såg helpaffa ut när vi kom och vi var de enda passagerarna på en SJÖRÖVARBÅT komplett med kapten iförd Kapten Krok-utstyrsel och trekantsmössa. På riktigt! Jomen!).
Efter lite vimlande vid Olympiska parken hittade vi ett matställe och åt grillat. Uttrycket bordsgrill fick en ny innebörd, grillen var nedsänkt i bordet och laddades med glödande kol. Det var #/"#()!= varmt om knäna, om vi säger så.
Efter det försökte vi ta oss in i Deoksugung Palace för att se vaktavlösningen, men tyvärr var palatset stängt för renovering så därav blev intet. Vi strosade lite på stan istället och funderade över om Seoul håller sina invånare i form genom alla dessa trappor. Det finns nästan inga övergångsställen i stan, utan det är trappa-ner-trappa-upp som gäller istället (och hissar lyser med sin frånvaro förutom i alla hus). Man känner av sina vadmuskler efter en dag på stan. 
Vi besökte också Medical market (äntligen fick Kottemamman lite nytta av kursen i alternativ medicin!) och beskådade massor av saker vi kände igen (ingefära, enorma mängder vitlök, ginsengrot, puppor av okänt slag eller om det möjligen var stekta gråsuggor…) samt massor av saker vi inte hade en aning om vad det var. En märklig doft låg över marknaden, en misch-masch av alla kryddor och preparat. 40 % av hela Sydkoreas örtmedicin säljs här, det är alltså enorma mängder vi pratar om. Väldigt intressant. Lite uttittade blev vi allt, vi var förmodligen de enda västerlänningarna på en kilometers avstånd.
På väg hem till stan beställde Kottemamman slipade solglasögon med vår eskorts hjälp och diverse teckenspråk när det gällde bågvalet. Vi fick höra av optikern att alla västerlänningar är så vackra och att Kottepappan ser ut som en skådespelare. Jomenvisst! 
När vi väl skulle ur ut T-banan så fungerade inte Kottepappans biljett i spärren. Han hittade en spärrvakt (som inte kunde ett ord engelska) och lyckades förklara att det inte funkade. Hade det varit SL eller Londons metro hade han väl förmodligen åkt på böter, men den vänlige vakten var mer bekymrad för om Kottepappan skulle få tillbaka panten på sitt kort, så han släppte ut Kottepappan och visade (och övervakade) pantreturmaskinen. Inget ovanligt, alla koreaner är väldigt omtänksamma, vänliga och hjälpsamma trots språksvårigheter.
Middagen avslutades även den med en teckenspråksuppvisning. Kottepappan försökte betala med kort och den stackars servitrisen framförde en hel liten pantomin där hon undrade om summan på kvittot skulle dras på kortet. Vi vet inte riktigt vad hon annars hade tänkt göra med VISA-kortet, men….
Imorgon 0830 åker vi till SWS (adoptionssällskapet i Korea) för att träffa vår socialarbetare här nere och fortsätta vidare till barnens fosterhem och träffa dem. Äntligen är det dags, gissa om det är pirrigt?!
