(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

I fredags klockan 1500 var det överlämnande av vårdnaden om barnen till oss på SWS-kontoret. Vi var tidiga och fick därför också möjlighet att besöka SWS barnhem (där barnen finns medan man utreder adoptionsmöjligheter). Iförda grisrosa skyddsrockar fick vi komma in och titta. Det var massor av personal som tog hand om barnen och väldigt fint och prydligt. Sedan fick vi besked om att våra barn kommit och det var dags att ta emot dem. Fostermamman och fosterpappan tog farväl av barnen och vi fick pass, utresetillstånd och två stora kassar med välling, blöjor, kläder, koreansk flagga mm. Sedan lastades vi och hela bagaget in i en taxi och kördes till hotellet. Väl där insåg väl barnen att det var något nytt som hänt, och vi kan så här i efterhand konstatera att det är inget som helst fel på någon av brödernas röstresurser. Till slut lade sig lugnet framåt nattkröken, Sture sov 6,5 timme i sträck medan Bertil vägrade att sova alls om han inte fick ligga ovanpå sin nya pappa. Den nya pappan fick av förklarliga skäl inte så mycket sömn…

Klockan 0640 knackade det på dörren och hotellpersonalen kom och hjälpte oss med bagaget. SWS körde oss till Incheons flygplats och vi rasslade snabbt igenom både incheckning, säkerhetskontroll (tips till eventuella terrorister är att man kan få ombord precis vad som helst om man har med sig två små stjärnögda barn som charmar allt och alla…) och immigration. Killen som skulle kolla passen visste inte hur man skulle göra med våra barn, men efter att Sture gett upp ett gallskrik och blängt på honom så löste det sig väldigt snabbt (hoppas att det blev rätt också…;)). Killarna fortsatte charmandet hela vägen hem, det fanns inte en flygvärdinna som inte varit och gullat med dem. Barnen skötte sig faktiskt riktigt bra på långflygningen och klarade tryckförändringarna bra. Inte så mycket gråt och tandagnisslan, utan mycket leka, mycket åka sele och en hel del välling. Flygningen mellan Helsingfors och Stockholm kan däremot förbigås med tystnad. …ungarna hade lackat ur totalt på att sitta fastspända och berättade detta högljutt.

Lördag eftermiddag landade vi i Stockholm och möttes av en bunt familj, vänner och bekanta på Arlanda. Snälla grannen L transporterade den ganska trötta familjen i 120 (decibel, inte km/h…se föregående stycke för vilka som kan antas ha tjänstgjort som ljudkällor…) de sista milen hem. Väl hemma hade vi en lite svettig kväll med två barn som var jetlaggade och allmänt upp och ner. Kombinera det med två nyblivna, jetlaggade och hungriga föräldrar så inser ni säkert ungefär kaosets omfattning. Efter några timmar så lade sig ett visst lugn, Sture somnade i sin säng och sov hela natten. Bertil vägrade frångå sin nya princip om att "sover gör man ovanpå pappa", så det blev inte lika god sömn för de två. Det är nog en av få gånger vi alla varit uppe vid 5 på morgonen en söndag och öppnat presenter och lekt….

Söndag hade vi premiär med vagnen. Ena barnet skrek som en mistlur hela promenaden, medan den andra tyckte att det var helt OK och sov som en stock. Lätt svettiga föräldrar gick bakgator för att inte kunna anklagas för barnmisshandel med tanke på ljudnivån.

Igår var vi på folkbokföringen för att få personnummer till barnen. Man måste ta med sig barnen och visa upp dem för att få personnummer, så döm om viss ilska när vi efter TVÅ timmars köande  fick lämna in ansökan och de inte ens kollade att det var rätt barn. Sture satt i selen och syntes inte alls (han sov som en stock dessutom) och jag kunde lika gärna haft en nallebjörn där. Grrr…..att släpa med två barn och köa när det inte behövs…det gör man ju inte frivilligt direkt!

Idag vaknade hela familjen halv 7 på morgonen efter att barnen hade sovit hela natten. Jo, det är faktiskt sant! Ungarna somnade vid 22-tiden. Sture pep till vid 4-tiden, men hann aldrig vakna innan hans mor tryckt i honom en flaska välling. Båda barnen vaknade glada som lärkor. Bertil hade för första gången sovit i sin egen säng (och Kottepappan fått sova i extrasängen bredvid för säkerhets skull). Vi lyckades ta oss iväg till Babyland och komplettera med några saker vi inser att vi behöver (solskydd och baksätesbakspeglar till bilen bl a). Sture kräktes på Babylands entrématta samt över sin mor, tur att Babyland är vana vid missöden…. Vi storhandlade på Maxi, mycket blöjor blir det. Kunde konstatera att det som stod i överlämningsrapporten angående hur mycket barnen poopar var fel, 1-2 gånger är snarare 3-5 gånger (i princip efter varje mål). Vi har börjat ge dem lite gröt och puré,vilket i synnerhet Sture älskar. Han klämmer glatt en burk själv. Bertil behöver oftast tankas med välling först eftersom han är så hungrig att han inte fixar att äta om han inte har lite välling i magen.

Sture har en liten egenhet. När man lägger honom på skötbordet så räcker det att spana in hans leende för att veta vad man ska ställa in sig på (oftast har ju doftspåren skvallrat, men de säger sällan något om omfattning, spridning och konsistens…). Ju bredare leende, desto mer saneringsjobb…