Det går inte så fort när man sover…
Inatt var det en förvirrad natt, på alla möjliga plan. Kottemamman vaknade vid midnatt av att Kottepappan högg tag i henne och höll fast henne ordentligt. Varför? Jo, han trodde att Kottemamman var Bertil! Kottemamman vaknade något abrupt, fattade att det var något med barnen och trodde att Kottepappan tappat bort Bertil, så hon hjälpte snällt till att leta. Detta innefattade att lyfta på täcket och kolla så att Bertil inte råkat hamna på Kottepappans bröst. För säkerhets skull drog hon lite i håret på Kottepappans bröst för att vara helt säker….
Natten fortsatte i samma anda. Bertil drömde mardrömmar och vaknade en gång i timmen ungefär. Vid 1-tiden vaknade även Sture och Kottepappan bar in honom till Kottemamman (som brukar vara bäst på att söva Sture). Tyvärr råkade vi ut för en kommunikationsmiss här, för vad Kottepappan avsåg att meddela Kottemamman var att Sture vaknat och att han inte lyckades få honom att somna om. Det som kommunicerades var att Sture störde Bertil och därför hade blivit utlevererad från barnrummet.
Kottemamman tankade i barnet välling och bytte blöja (brukar vara bra trick för att få Sture att somna om gott, han är lite kinkig med just blöjor). Inte då! Sture var skitpigg och kröp omkring och försökte rymma i Kottefamiljens säng. Efter två timmars vild jakt på bebis tröttnade Kottemamman, men eftersom Sture uppenbarligen störde Bertil, så ville hon inte lägga honom i barnrummet (där även Kottepappan sov för att kunna ta hand om Bertil om han vaknade) så hon fick helt sonika kånka ut Stures spjälsäng till biblioteket. Sture tyckte att det var toppenunderhållning och tjoade glatt över denna idé. Han tjoade ytterligare en timme och somnade sedan om, för att vakna glad och pigg vid halv 7.
Resten av familjen är inte riktigt lika glad och pigg idag, om vi säger så…
