(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Kottarna uppför sig lite som ett par hundvalpar (vi har jämfört med grannen och är rörande överens med henne om att hon säger ungefär samma saker till sin 9 månaders labrador som vi säger till våra barn…;))

Det är omöjligt att ha skor framme i hallen. Det tar två sekunder och så sitter två glada grabbar och biter i dem så mycket de kan. Allt måste, måste plockas undan. 

En stor del av våra dagar går åt till att säga "NEJ". Alternativa kombinationer är "NEJ, släpp den där", "NEJ, du får inte banka med klossen på glasrutan", "NEJ, den där är din brors, låt honom ha den", "NEJ, släpp den där fortfarande".

Vi har också börjat rensa hemmet på allt under 75 cm nivån. Igår fck vi sluta ha duk på den låga skänken, eftersom Sture visade hur man kunde få vasen (med blommor…) ovanpå att svaja oroväckande genom att man står upp och drar i duken. Man kan inte heller ha saker på soffbordet, för de åker liksom ner fortare än kvickt. Blomkrukor är nog bara att glömma också, Sture gör sitt bästa för att komma åt dem. Med tanke på att hans bror dessutom är honom tätt i hasorna utvecklingsmässigt så har vi inom kort två barn som reser sig upp mot allt de hittar och drar ner saker. Det är lite svettigt att vara tvillingförälder ibland…

Barnen har också varit på 10-månaderskontroll på BVC. Det gick alldeles utmärkt, doktorn tyckte att de var perfekta. De ligger lite före utvecklingsmässigt både motoriskt och språkligt och det tycker naturligtvis de stolta föräldrarna är väldigt roligt. Mindre roligt var väl vaccinationerna som skulle göras. Båda barnen tjöt högljutt och nu är de duktigt snoriga båda två. Ungefär som att ha två små sniglar hemma, vi har slemspår på golvet (det blir snorhalt, bokstavligen…)

Omväxling förnöjer! Kottemamman reste en dag å jobbets vägnar och fick äta lunch med en läkare som såg ut lite som George Clooney (Om bokstäverna liksom verkar flyta ut i det här inlägget som beror det inte på att Kottemamman dregglar i tangentbordet utan det är läsarna som behöver skaffa nya glasögon..). Lugnt och fridfullt, ingen som hällde mat på golvet, ingen som helt plötsligt blev högröd i ansiktet och krystade ljudligt, ingen som dregglade (eller ehm…ja…hur var det nu igen…), ingen som lade mat på bordet/stolen/golvet/välj-själv. Lite ovant efter nästan tre månader hemma med Kottarna!

Fast det var förstås urmysigt att bli mött av lilla familjen när man kom hem med flyget. Sture såg ut som om han hade fått en julklapp i förskott och sken som en sol och Bertil gurglade belåtet och ville hålla mamma i handen. Min lilla, lilla familj!

Alla barn som adopteras till Sverige måste genomgå läkarundersökning, den s k "tropikundersökningen". Det tas blodprov, lyssnas på lungor och hjärta, ta avförings- och urinprov, kollas ögon, öron och kläms och känns på barnen. Vi gjorde tropikundersökningen i juni, när vi kom hem, men har inte fått resultaten förrän nu. Det visade sig nämligen att de dragit för lite blod på Sture, så de kunde inte analysera för hepatit-smitta och dessutom behövde de kontrollera om HIV-provet (här började Kottemamman bli lite lätt hispig, hon gillar inte att få brev om att sonens HIV-prov behöver kontrolleras om…utan någon mer förklaring än att det behöver kontrolleras igen). Nåväl, Kottefamiljen lastade ombord familjen i barnvagnen och drog iväg och lämnade det kompletterande blodprovet. Igår kom brev om att allt var bra, ingen hepatit-smitta, ingen HIV, inga parasiter, alla blodprov bra, njurröntgen normal (Stures hispiga mamma ville att han skulle kontrolleras en gång i Sverige eftersom han haft urinvägsinfektion i april och legat på sjukhus i Seoul).

Visst trodde vi att barnen var friska, men det var väldigt skönt att få det svart på vitt! 

I serien "Stolta föräldrar" kan vi nu förkunna att båda barnens magar fungerar som de ska. Konsistensen på det som kommer ut är av modell-lera, vilket fick Kottemamman att spurta till badrummet när Kottepappan hojtade att Bertil bajsade normalt. Sedan stod vi båda lyckliga och tittade på sonen, som nog inte riktigt förstod varför hans bajsblöja helt plötsligt fick sådan uppmärksamhet. När Sture något dygn senare åstadkom liknande modell-lera, var vi lite tårögda igen. Magsjuka hos två så små barn samtidigt är lite svettigt för två nyblivna föräldrar. Särskilt när ena barnet vägrar vätskeersättning, välling och proviva om man inte matar skedvis… En baby-sked rymmer cirka 1 ml, vilket innebär att det är ett rätt digert jobb att få i en liten knodd tillräckligt med vätska för att kompensera vattentunn diarre. Det andra barnet var något duktigare på att hinka allt drickbart som presenterades i nappflaska, så där var vi inte så oroliga.

De närmaste dagarna får de äta laktosfritt och snäll mat. Vi har gjort egen barnmat (ta-da, premiär!) och kokat ihop morots- och potatismos med rejält med smör. Till detta serverades buljongkokt (saltfri, jodå, det finns, men är svårt att hitta) kyckling med kryddning av lagerblad och kryddpeppar. En dundersuccé, enligt våra barn som gav betyget fem koreaner av fem möjliga. T o m Bertil som kan vara lite petig med maten (om han blir sur under middagen så är det milt uttryckt svårt att få i honom mat..) klämde i sig rejäla portioner (t o m när han faktiskt var lite putt), så det var riktigt riktigt bra. 

"Kolla mamma, kolla! Jag kan stå själv i spjälsängen och bara hålla i mig med en hand! Dessutom kan jag kvittra oavbrutet hela tiden. Vaddå? Klockan bara fyra på morgonen? Vaddå? Är det verkligen INGEN som vill leka??"

Inatt har vi gått skift med blöjbyten och vätsketankningar i barnen. Bertil satte igång att tjoa vid 0100 och det var Kottepappan som skulle ta hand om honom (ett barn var är perfekt när det är magsjuka). Kottepappan sov som en stock. Kottemamman väckte Kottepappan. Som inte reagerade nämnvärt. Till slut undrade Kottemamman om hon skulle ta hand om Bertil istället, varpå Kottepappan yrvaket säger "jaha, var det därför du väckte mig?" ("Nej, älskling, jag väcker dig lite stokastiskt under nätterna bara för att jag tycker att det är kul…"). Kottepappan vimlar upp, hämtar Bertil,återvänder till sovrummet och börjar leta efter Sture (fortfarande med Bertil hängande på axeln).

"Var har du gjort av Sture?" undrar Kottepappan och tittar för säkerhets skull under dubbelsängen också.
"Men, han ligger väl i sin säng", säger Kottemamman och undrar vad Kottepappan sysslar med.
Kottepappan går en liten promenad i sovrummet till och letar efter Sture igen.
"Jag har inte hämtat honom, han ligger och sover i sin säng", säger Kottemamman (som nu inser att Kottepappan inte är vaken alls).
Äntligen går ett Liljeholmens upp för Kottepappan och han vaknar och inser att Kottemamman inte har slarvat bort Sture. *pfuii*

I övrigt så tankar vi barnen med proviva och vätskeersättning idag. Blöjåtgången är massiv. Vi kommer inte långt från skötbordet om vi säger så…

Bertils mage har inte riktigt varit kompis med Bertil de senaste dagarna. Det har gått lite snabbt igenom, om man uttrycker saken fint. Kotteföräldrarna har tankat sonen med vätskeersättning för att kompensera tarmhastigheten, vilket har gått alldeles utmärkt. Bertil dricker snällt massor med Resorb Junior, i alla fall i tillräckliga mängder för att Kotteföräldrarna inte ska behöva anta rollen av "oroliga, lätt nervösa förstagångsföräldrar". Tills idag på sena eftermiddagen när Bertil började tappa formen alldeles och vi började räkna efter hur mycket han druckit under dagen samt hur mycket som kommit ut i andra änden. När vi kom fram till att ingen av oss bytt en enda kissblöja, men däremot ett flertal "Code Brown", så blev det barnakuten nästa. Kottepappan gjorde premiär i rollen som "orolig, lätt nervös förstagångsförälder" med den äran och Bertil fattade inte att han skulle vara en slö och medtagen bäbis som inte kissat ordentligt på hela dagen. Kottepappans insats var klart starkare än Bertils, för Bertil kvittrade glatt och flörtade med den äldre finlandssvenska sköterskan på inskrivningen på barnakuten. Han fortsatte sin charmoffensiv med både sköterska och doktor, och det konstaterades att han förmodligen haft en tarminfektion som håller på att läka. Det verkade inte vara smittsamt i alla fall, eftersom Sture snarast var lite trög i magen.

Samtidigt hemma i kottehuset…..

Sture gör en insats i operation "Code Brown" som utdistanserar allt vi tidigare sett. Förutom Stures pyjamas behövde Kottemammans kjol och linne förpassas till en runda i tvättmaskinen. Nu är båda barnen satta på risvälling, majsvälling och laktosfri yoghurt med snälla bakterier tills magarna rättat tills sig. Och vätskelista + bajslista är upprättad (Kottemamman är stundtals lite miljöskadad på den fronten…).

Försäkringskassan är ett kapitel för sig. Är det någon som inte haft lite strul med dem?

Till att börja med ville de ha ett moderskapsintyg på Kottemamman. Det är lite svårt att få om man inte är gravid… Damen på försäkringskassan upplyste mig om att det var bara att be MVC om det så skulle det lösa sig. Jag upplyste surt om att jag inte var gravid och därför inte kan prestera ett graviditetsintyg. Då ville de ha in hela vårt medgivande från Familjerätten. Det är en rätt diger lunta, full med detaljer om våra personliga förhållanden och en hel del medicinska detaljer. Inte något som man vill att vem som helst ska få läsa. Vi upplyste dem om att de kunde få en kopia på nämndbeslutet, men inget mer. Till slut gick de med på detta… 

När vi sedan fick resebesked ringde Kottemamman och anmälde datum, så att FK skulle veta från vilket datum vi ville ha föräldrapenning. Det gick jättebra (här borde man blivit misstänksam…). Sedan hände ingenting. Efter påstötningar fick Kottemamman hem blanketter (obegripliga…) för att fylla i föräldrapenning (Kottepappan får nog blogga själv om sina föräldrapenningsäventyr, för där var det också cirkus. Enligt FK så hade han inget adoptionsmedgivande, för de hade missat att koppla ihop honom med Kottemamman, trots att bådas personnummer står på medgivandet…). Dessa fylldes i och returnerades. Sedan ringde FK Kottepappan (!) för att få reda på när vi fått barnen i vår vård och ville ha papper på det (det finns inga sådana papper, utan bara ett där vårdnaden signas över till oss tre dagar innan vi fått barnen… ) Vi skickade in det pappret. Ingenting hörs. Kottemamman ringer och kollar. FK upplyser om det inte gått 40 dagar sedan ansökan om föräldrapenning kom in utan att jag får vänta. Dag 41 ringer Kottemamman igen. FK ser inget spår av att någon utbetalning ska vara på väg utan skickar mail till handläggaren för att snabba på det (hallå….processtänk, anyone?). Pengarna dyker upp fredag efter påstötningen. Fortfarande inget spår av någon lapp som visar vilka dagar Kottemamman fått ersättning för. *suck*

Idag fick Kottemamman fullkomligt nog av Babyland. I slutet av april när vi höll på att fixa barnrummet köpte vi spjälskydd där. Svindyra, men stabila. 359 pengar närmare bestämt. Igår tvättade vi dem för första gången (hm, ja, det har liksom inte blivit av innan, men när alla andra sängkläder måste tvättas efter Tenutex-behandlingen, så hängde spjälskydden på också). Efter det hade vi spjälskydd med några knytband kvar samt en liten bunt med LÖSA knytband. Kottemamman är pedantisk och har naturligtvis sparat kvittot, så det var bara att knalla tillbaka till Babyland och reklamera.

Trodde Kottemamman. Den inställningen hade nämligen INTE Babyland…

Kottemamman visade upp spjälskydd, de lösa knytbanden och kvittot och meddelade att hon ville reklamera varan eftersom den uppenbarligen inte höll för normal användning (för visst är det väl så att spjälskydd SKA kunna tvättas? Annars verkar det ju lite onödigt att sätta en tvättmärkning på dem…). Damen i kassan meddelade att hon hade inte mandat att avgöra om varan var trasig och kunde därför inte ta emot reklamationen, utan att det var en speciell person som hade hand om det. Naturligtvis var personen på lunch och kunde inte avgöra det. Dessutom var de tvungna att ringa leverantören först och kolla om de fick ta emot en reklamation på leverantörens varor (här började Kottemamman tappa både tråden och tålamodet…). Kunde jag kanske vänta en timme tills den som kunde ta emot reklamationen var tillbaka? Och dessutom så fanns det ju ändå inga sådana spjälskydd hemma, så det gick nog ändå inte att lösa alldeles oavsett (här meddelade Kottemamman att hon var öppen för pengarna tillbaka eftersom det finns andra barnaffärer som säljer just spjälskydd och att hon kunde tänka sig leta upp en sådan…)

Kottemor fräste att bilen var full med tvillingar och att de inte väntar, utan att det hela fick hanteras på något annat vis. Till slut föreslog damen i kassan tillsammans med en tillkallad kollega (som inte heller hade mandat att avgöra om något var trasigt) att de skulle ju kunna ringa Kottemamman när de visste om varan var trasig eller inte. (Helloooouuuu? Lösa knytband på ett spjälskydd är definitivt en funktionsnedsättning…). Kottemamman fräste, lämnade sitt telefonnummer och svepte ut ur affären. 

Två-och-en-halv-timme senare ringde reklamationsdamen från Babyland. Jo, de skulle beställa hem nya spjälskydd som skulle komma mot slutet av veckan och erbjöd sig att ringa mig då så att jag inte åkte förbi i onödan.

Let me put it this way…det är sista gången vi sätter vår fot på Babyland. Vi ska hämta spjälskyddet och sedan satsar vi på andra barnaffärer. Det finns en nära Kottemammans jobb som har en helt annan inställning till sina kunder. De är inte på något vis dyrare, utbudet är helt OK och de hjälper till att skaffa hem det som de eventuellt inte har hemma. Bye bye Babyland, jag handlar hellre på en affär som är duktiga på att hantera sina kunder (och reklamationer…)

Imorgon ska vi såga Försäkringskassan. Välkomna!