Idag gick Stures mat&sovklocka fel. Han somnade vid köksbordet innan lunch, med huvudet lutat mot bordsskivan. Hans elaka mamma hämtade kameran och fotograferade innan hon plockade upp sonen och försökte väcka honom för lite lunchmat istället. Det gick sådär, han fick i alla fall i sig merparten av lunchen, om än i ett rätt sovande tillstånd.
Men gissa om det blev ett gulligt kort…
Kottemamman jobbar just nu en dag i veckan och ibland är det inte "rätt" dag för att få ihop möten med projektkollegorna. Den här veckan kunde vi bara få ihop de berörda intressenterna idag tisdag, så alternativen var att ringa in till mötet (funkar sådär med två glada gossar som försöker lära sig gå samtidigt och kör på varandra med lära-gå-vagnen…) eller ta med barnen till mötet. Jag förvarnade om konsekvenserna av barn på mötet (mer spännande, oförutsägbart och kanske lite splittrat, gossarna kan dessutom vara rätt babbliga om de är på det humöret) och kollegorna tyckte att "inga problem, ta du med barnen". Så skönt med den inställningen! 
Om kottarna skötte sig? Jo, på det hela taget gick det bra! De gjorde slut på hela Kottemammans medhavda mut-förråd av smörgåskex, lekte med alla leksaker som Kottemamman släpat med och den enda "fadäsen" var väl en rejäl prutt med tillhörande klegg i brallan hos Bertil (som var en glad kviddeviddevitt-bäbis i alla fall och glatt underhöll hela mötet) och en attack av toktrötthet hos Sture, som avhjälptes med placering i BabyBjörn-selen på Kottemammans mage och så fick Kottemamman stå och gunga honom tills han slutade tjuta och somnade. tack och lov gick det på bara några minuter, i sådana lägen är man tacksam för tålmodiga kollegor.
Idag tog Sture sina första två steg utan stöd. Det var den korta sträckan mellan soffbordet och soffan som avverkades. Jag tror inte ens han riktigt fattade vad han gjorde, om jag ska vara ärlig….
Både Bertil och Sture kör stenhårt med sina lära-gå-vagnar, ibland kör de också stenhårt på varandra. Förmodligen bara en tidsfråga innan en eller båda får åka till akuten och röntgas eller sys. Man blir lite skakis som förälder när ena barnet står ovanpå lära-gå-vagnen och den andra försöker köra… Med tanke på att de bara är 11 månader så är vare sig koordination, balans eller riskbedömning speciellt väl utvecklade. Som sagt, man blir lite skakis (och dessutom får man a) ögon i nacken och b) toksnabba reflexer)
Idag kom papprena från tingsrätten. Tingsrätten har beslutat att ge oss tillstånd att adoptera barnen och enligt beslutet är nu båda småttingarna våra adoptivbarn. Eller ja, efter den 2:e oktober så är de våra. Domen vinner inte laga kraft förrän då nämligen. Inte för att jag kan förstå hur någon skulle kunna överklaga till Hovrätten, men man vet ju aldrig vad det finns för knäppgökar därute. Skönt att det inte är så långt till den 2:e….
Update: Så här är det om man adopterar från Sydkorea. Det är en svag adoption, dvs adoptionen görs inte klart i ursprungslandet utan måste beslutas i tingsrätten i Sverige när man kommit hem. Fram tills dess är man fosterförälder till sina barn och familjerätten i kommunen är egentligen formella vårdnadshavare. När man ansökt om adoption skickar tingsrätten en begäran om ett yttrande från familjerätten (som gör ett litet hembesök). Detta utmynnar i en liten familjerättsrapport som måste beslutas/formaliseras i socialnämnden (som sammanträder en gång i månaden i vår kommun….gissa om saker och ting tar onödigt lång tid ibland…). Denna går tillbaka till tingsrätten som därefter beslutar om det ska bli adoption eller ej. Familjerätten tillstyrkte adoptionen, och därmed kunde tingsrätten fatta beslut om att barnen skulle bli våra. Efter att adoptionsbeslutet tagits tar det tre veckor innan det vinner laga kraft, dvs blir giltigt. Detta för att OM någon skulle ha något vettigt att invända mot det hela så ska det finnas tid för det. När beslutet vunnit laga kraft är barnen våra och vi kan namnändra deras koreanska förnamn och efternamn till svenska namn (i alla officiella sammanhang heter de fortfarande sina koreanska namn). Båda barnen kommer att ha kvar sitt koreanska förnamn som tredjenamn, det är fina namn som deras biologiska mamma har gett dem och där hon visar vad hon önskar för dem i livet. Det är en viktig del av deras ursprung! Däremot kommer vi inte att behålla deras efternamn, utan de kommer att heta som vi istället.
I Sydkorea är det så att fram tills dess att planet lyft från Incheon Airport så kan de biologiska föräldrarna begära att få tillbaka sitt barn. Detta gäller tydligen även om de avsagt sig vårdnaden och skrivit på alla adoptionspapper. Gissa om det var en lättnad när man kände det lilla braket att landningshjulen fälldes in och att vi verkligen var uppe i luften med småttingarna….
Nu har även jag fått svar från kära lokaltrafiken. Alla med stora resväskor, rollatorer och barnvagnar delar på utrymmet på lika villkor. Dvs kommer man först så kommer man först…
Hehe, nämnde jag att jag ska lägga en utskrift av det mailet i skötväskan och sedan tokåka den där busslinjen tills jag träffar på rollatormarodören igen? (Eller kanske inte, men roligt vore det…)
För att stämma i bäcken: det är inte så att Kottemamman missunnar pensionärer med rollator att åka med lokaltrafiken. Näpp. Men ibland så…
Idag var Kottemamman ute och åkte buss med barnen. Eftersom Kottevagnen är av slagskeppsformat så är det inte alltid man får plats ombord, enär det kan vara andra föräldrar ute med barnvagnar alternativt pensionärer (oftast) med rollatorer. Isåfall får man ta nästa buss, och det brukar Kottemamman planera efter. Det brukar funka finfint i allmänhet. Idag sket det dock sig med råge….
Kottemamman kom ombord, det var sop-rent på allt vad rollatorpensionärer och barnvagnar hette. Hållplatsen efter steg det på en mamma till med en liten smidig barnvagn. Tillsammans med Kottevagnen fyllde vi dock upp hela utrymmet ordentligt. Nemas problemas, förrän ett tiotal hållplatser längre fram. Då kliver en dam med rollator på. "Jag har rollator så jag har företräde till de här platserna, kan inte du ställa dig i gången?". Kottemamman protesterar och säger att "men då spärrar jag hela gången, det tror jag inte att jag får". En fråga till chauffören bekräftar Kottemammans antagande. Ingen av barnvagnarna får stå i gången och spärra. Damen fortsätter "Men jag har företräde, så det så".
Efter en viss argumentation gav Kottemamman upp och klev av (några hållplatser tidigare än beräknat). Busschauffören var inget direkt stöd i tillvaron utan gastade bara "Kan ni inte bestämma er?". Kottemamman trodde i sin enfald att hade man kommit ombord och fått plats så skulle man kunna åka ända dit fram dit man hade tänkt sig. Eftersom bussen ifråga kör 10-minuters trafik så kanske pensionären hade kunnat vänta och ta nästa buss (som Kottemamman brukar göra när det är fullt på den hon tänkt att ta…). Pensionärens rollator verkade inte överdrivet trött eller hungrig, till skillnad från Kottevagnens innehåll som behövde komma hem och få nya blöjor, lite mellis och vila lite på hemmaplan istället för i vagnen. Tack gode gud för att vi var ganska nära byteshållplatsen, att det inte var mitt ute i ingenstans på en busslinje med timtrafik, att vädret var OK att vänta i och att barnen ändå höll humöret uppe (till skillnad från Kottemamman som övade några fula ord, västa genom tänderna). Frågan är nu: vågar man ta bussen någon längrestans? För vi har inte riktigt lust att bli strandsatta ifall det kommer fler pensionärer med rollatorer, i den mån de verkligen har företräde…. Det känns ju lite trist att behöva ta bilen, ur ett miljöperspektiv inte minst, men med barn har man ju definitivt inte lust att chansa… 
P.S. Man kan väsa "varsågod" med stängda käkar så att tanten uppfattar det som ett klockrent "Stick-och-brinn". Vilket nog var var Kottemamman innerst inne menade. Fast hon är alldeles för väluppfostrad för att säga det rakt ut till tanten ifråga. (Notera att damen nu förvandlats till tant. Nästa steg börjar på k och slutar på -ärring….
)
Kottemamman fick idag mail som artigt inleddes med "Mina herrar". Detta från en person som hon var på möte med för två veckor sedan. Uppenbarligen noterade han inte att Kottemamman är en flicka. Kottemamman har just nu mest lust att svara på mailet med ett "Bästa fröken L"….(fast det är nog inte så bra för de framtida professionella relationerna. Men roligt vore det! 
)
Kottemamman har upptäckt att hon efter tre månader hemma inte kan säga saker i singularis längre. Allt upprepas minst två gånger, typ "Är du hungrig lilla gubben, är du hungrig?" och "Jamen, ska vi ta och byta din blöja då, ja, ska vi ta och byta din blöja då?".
Vilket eko man är! Går det över? Och framför allt: hur blev det så här, hur blev det så här?
Idag kröp båda barnen med siktet inställt på att leka med tripp-trapp-stolarna (vilket vi inte vill att de gör). Deras ömma moder tjoade "Sture och Bertil, vad har mamma och pappa sagt om att leka med tripp-trapp-stolarna?".
Båda barnen tvärnitade i krypandet och satte sig upp, skakade huvudet och sa "nenenenene".
Kottemamman höll på att garva på sig (och förbannade att hon inte hade filmkameran framme…
)
