(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Kottemamman och Kottemammans kompis, den andra koreamamman, sticker på SPA vid lunchtid. Vi ska inte så långt, det är typ 4 km hemifrån (här ska inte läggas onödig tid på att transportera sig, den tiden ska läggas på plask i bassäng, sömn och bokläsning samt champagne-klunkande). Det är första natten borta från barnen och det ska bli så skönt! Inga små sparkande koreaner i sängen, att få sova längre än till 0600 och äta frukost i lugn och ro. Kanske t o m läsa hela morgontidningen?

Aaaah, balsam för en lite trött mammasjäl! 

Tydligen hade en server på Blogsome gått ner…och därför var vi spårlöst försvunna i cyberspace under ett par dagar. Vilket också aktualiserade att det är dags att skapa en backup av bloggen. Med nästan tre års inlägg så är det rätt mycket som skrivits, och ska jag någonsin få ihop det där bokprojektet så är det ju lämpligt att ha ursprungstexterna tillgängliga.

Undrar bara hur man lättast tankar ut all text…någon som har några bra tips?

Idag var Kottemamman och lämnade blodprover på det stora sjukhuset. Barnen följde med och skötte sig exemplariskt (vilket var tur eftersom Kottemamman var tvungen att vara fastande, dvs hade inte fått äta frukost och därmed inte var riktigt talbar eller speciellt pigg och alert). De mumsade på varsitt kex medan mamma blev stucken. Sköterskan som stack undrade intresserat om jag hade blivit väldigt stor när jag väntade dem, och det tog faktiskt en liten stund innan polletten trillade ner (ni vet det där med ingen frukost…). "Nej, nej" sa Kottemamman, "De är adopterade!". Sköterskan bara tittade på barnen och modern och sedan sa hon "Men, de är ju lika dig, ju!".

Så jag förklarade att det är inte ovanligt att koreanska-födda barn liknar sina adoptivfamiljer eftersom det är en sak de försöker matcha om det går. Man skickar ju med en rejäl bibba fotografier till SWS. Bertil har t ex Kottepappans haka och kinder och Sture ser ut ungefär som Kottemamman gjorde när hon var liten (Kottemamman lade sedan på sig och var en riktigt tjock liten bäbis vid 1 års ålder, vilket på den tiden föranledde BVC att rekommendera en bantningskur. Jodå. På riktigt. På en 1-åring. Kottemammans föräldrar tyckte att det verkade helt vansinnigt och sket högaktningsfullt i att banta Kottemamman. Sture är möjligen lite rund, men definitivt inte så tjock som Kottemamman var i samma ålder.) Det kändes bra, och samtidigt lite konstigt, att vi har tillräcklig fysisk likhet för att det faktiskt ska finnas folk som inte tänker "adoption" direkt. Det har hänt förr (kommentaren "Men pappa är väl utländsk?" har vi hört några gånger. Det blir ganska roligt när Kottepappan uppenbarar sig då och visar sig vara lång, blond och blåögd…)

Annan höjdpunkt var när Bertil (som fortfarande är pappas pojke mest) kröp upp i Kottemammans knä, la armarna om halsen och lekte med halsbandet och sa "maaaammaaaaa". Alla stökiga nätter bara försvinner i ett sånt läge! 

Igår kväll firade vi adoptionen med champagne tillsammans med goda vänner. De firade samtidigt att de haft sitt barn i hela sex månader. Samtliga barn somnade exemplariskt på kvällen och vi kunde njuta en ostbricka i lugn och ro. Föga anade vi vilken natt vi skulle få…

Bertil började yla omkring strax efter midnatt. Han är förkyld, lille stackaren, och var täppt i näsan. Mellan 2 och halv 5 var han vaken i princip hela tiden. Inte nog med det, han höll resten av familjen vakna också! 

Vi känner oss lite bakfulla idag, och det är nog inte bara champagnens fel…

Ungarna är riktigt skickliga på att strimla papper i småbitar, så till den milda grad att man skulle kunna hyra ut dem som dokumentförstörare till SÄPO eller MUST. För att få behålla det som vi faktiskt vill behålla gäller det att sätta saker i händerna på dem där det inte gör något om det går sönder. Ett reklamexemplar av första delen av Nationalencyklopedin kändes därför lagom lättsmält.

Vi kan säga så här: abborre is no more…

Till min stora förvåning blev jag idag uppringd av en vänlig Birgitta på Försäkringskassan. Jag måste nog ompröva en del av min stundtals rätt hatiska inställningen till det etablissemanget…för Birgitta sa att "Ja, vi har ju nu fått papper på att adoptionen gått igenom i Tingsrätten och att vårdnaden är klar och så…så då tänkte jag att ni säkert vill ha adoptionsbidraget. Så jag gick in och plockade ut alla papper från Tingsrätten och Adoptionscentrum, men jag ser ju här att ni inte inkommit med någon ansökan. Men visst vill ni väl ha adoptionsbidraget?".

Vi skickade in ansökan igår…så den har nog bara inte kommit fram än. Birgitta upplyste om att eftersom vi har alla papper i ordning så kommer det att kunna behandlas på deras onsdagsmöte nästa vecka (de handlägger adoptionsbidragen på möte en gång i veckan) och sedan betalar de ut pengarna. Hon var mest orolig för att vi inte hade förstått att vi skulle ansöka om det hela. 

När jag började skriva den här bloggen för jättelängesedan…så var det ju en adoptionsblogg. Den handlade om vägen genom kurser, utredning, köande, barnbesked och resan, hemkomst och familjeblivandet. Men nu då, nu är adoptionen helt klar i tingsrätten, ansökan om namnändring på barnen är inskickad, de sista papprena ska iväg till Notarius Publicus och sedan till Sydkorea. Vi har två obligatoriska rapporter kvar, en i december och en i juni nästa år. Sedan är vi helt färdiga med allt obligatoriskt.

Men är det fortfarande en adoptionsblogg? Njä….nu är det nog mest en vanlig familjeblogg. Det kanske inte är lika intressant att läsa?

Småkottarna klättrar på allt de hittar just nu. Särskilt populärt är det att klättra upp på lära-gå-vagnens flak och låta brorsan köra rally med vagnen. Det blir en del bulor i Kottehemmet nuförtiden…. Bertil stiftade närmare bekantskap med TV-bänken på förmiddagen och har nu en snygg bula mellan ögonen. Sture har ett stort blåmärke på kinden, vi vet inte riktigt hur det hamnade där, men har vissa misstankar om att en bror med kloss kom i vägen. Det är inte utan att man önskar sig fler armar och fler ögon (särskilt några i nacken..). Eftersom båda dessutom håller på att få fler tänder är det fullkomligt slagsmål om bitleksakerna också, och både Sture och Bertil är goda kålsupare i genren och drar omkull sin bror i sina försök att lägga beslag på just den bitleksak som för ögonblicket är i brorsans besittning.

Kottemamman har ingen aning om hur det gick till, men …men när hon skulle byta på Sture så fick han tag i BAJSblöjan. Han viftade runt den ett par varv entusiastiskt…och om orden "bajs överallt" känns beskrivande, så var det ungefär så. Har nu sanerat barn. Och badrum. Bertil hjälpte till att trycka på pedalen på bajshinken. Det var mycket skojigt, enligt honom…

Vem kallar det här för föräldraLEDIGHET?

Det är något magiskt med vaccinationer, det verkar sätta igång tandgenombrott hos våra barn. Den här gången är det Sture som snart ståtar med tand 3 och 4 (framtänderna i överkäken). Som vanligt har det varit ganska gnälligt och gått åt en hel del alvedon. Men igår bröt 3:an igenom och 4:an är på god väg!!

Förkylda är barnen fortfarande, nu med en rätt skrällig hosta. Sture hade ingen bra natt, så hans mamma fick plocka upp honom och försöka med lite bisolvon för det rasslade så i luftrören. Sedan bäddade Sture och mamma ned sig tillsammans och till slut kom Sture till ro. Kottemamman tycker att det visslar lite om Stures luftrör när han är förkyld. Förkylningsastma, möjligen? Fortsätter det vissla så på natten så får vi nog åka in med honom, för det var inte roligt att höra alls. Stackars Sture!

Bertil hostar lite, men verkar ha lite tåligare luftrör. Vi hoppas att det håller i sig!