(kottefamiljen[a]gmail.com) En adoptionsblogg

Idag var Kottemamman och lämnade blodprover på det stora sjukhuset. Barnen följde med och skötte sig exemplariskt (vilket var tur eftersom Kottemamman var tvungen att vara fastande, dvs hade inte fått äta frukost och därmed inte var riktigt talbar eller speciellt pigg och alert). De mumsade på varsitt kex medan mamma blev stucken. Sköterskan som stack undrade intresserat om jag hade blivit väldigt stor när jag väntade dem, och det tog faktiskt en liten stund innan polletten trillade ner (ni vet det där med ingen frukost…). "Nej, nej" sa Kottemamman, "De är adopterade!". Sköterskan bara tittade på barnen och modern och sedan sa hon "Men, de är ju lika dig, ju!".

Så jag förklarade att det är inte ovanligt att koreanska-födda barn liknar sina adoptivfamiljer eftersom det är en sak de försöker matcha om det går. Man skickar ju med en rejäl bibba fotografier till SWS. Bertil har t ex Kottepappans haka och kinder och Sture ser ut ungefär som Kottemamman gjorde när hon var liten (Kottemamman lade sedan på sig och var en riktigt tjock liten bäbis vid 1 års ålder, vilket på den tiden föranledde BVC att rekommendera en bantningskur. Jodå. På riktigt. På en 1-åring. Kottemammans föräldrar tyckte att det verkade helt vansinnigt och sket högaktningsfullt i att banta Kottemamman. Sture är möjligen lite rund, men definitivt inte så tjock som Kottemamman var i samma ålder.) Det kändes bra, och samtidigt lite konstigt, att vi har tillräcklig fysisk likhet för att det faktiskt ska finnas folk som inte tänker "adoption" direkt. Det har hänt förr (kommentaren "Men pappa är väl utländsk?" har vi hört några gånger. Det blir ganska roligt när Kottepappan uppenbarar sig då och visar sig vara lång, blond och blåögd…)

Annan höjdpunkt var när Bertil (som fortfarande är pappas pojke mest) kröp upp i Kottemammans knä, la armarna om halsen och lekte med halsbandet och sa "maaaammaaaaa". Alla stökiga nätter bara försvinner i ett sånt läge!